Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En sommaridyll. Poem av Toivo.
- Svenskarna vid Bodensjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sommaridyll.
De lofvat vänskap åt hvarann på vanlig flickfason
Och hållit löftet, som ej ofta hör till goda ton.
Det var en majdag först de mötts, i deras egen vår,
Men mellan då och nu förflutit skiftesrika år.
Då voro än de nästan barn, och lifvet för dem låg
Blott som en sagohägring, speglad ljust i insjövåg.
Nu re’n de fått en verklighet utaf sin dunkla dröm,
Och för dem båda hade sagan varit ljuf och öm.
Och det är den de tälja gladt i lummig trädgårds skydd,
Och båda två välsigna varmt den tiden, som är flydd,
Och båda prisa lika högt en qvinnas lycka stor
I hennes rika, dyra kall som maka och som mor.
De samla tusen minnen hop från gångna ungdomsdar
Och finna endast skäl till tack för hvad som är och var.
Men plötsligt lilla Ester fordrar ordet, varm och röd,
Och börjar så med ögon tindrande af munter glöd:
»Vet tant och mamma, jag skall säga, om ni tiga blott,
Jag tror, bror Axel uti Lillan är betagen smått.
Jag såg i middags, då hon uti vaggan sof en stund,
Han kysste henne gång på gång – och riktigt uppå mund!
Ack, tänk så roligt, om det skulle bli’ af dem ett par!» –
De båda mödrar hjertligt löje endast ge till svar,
Fast snabb som blixten, samma tanke går från vän till vän:
Hvem vet, om.icke här en saga diktas ny igen!
Toivo.
*
Svenskarna vid Bodensjön.
I en vildskön nejd, vid östra stranden af den mångbesjungna
Bodensjön, straxt nedanför de från nämnda
sjö brant uppstigande Hackenbergen, är den åldriga
staden Bregenz belägen. Orten omtalas redan på romarnas
tid, då den utgjorde en ansenlig fästning, uppförd till värn
mot germanerna. Småningom ökades ställets betydenhet, och
vid början af 1600-talet var Bregenz en af Schwabens ansenligare
städer. Gång efter annan hade staden varit utsatt
för angrepp från roflystna fiender, utan att det lyckats dessa
att bemäktiga sig densamma. Till följd häraf stadgades hos Bregenz’
borgare mer och mer den öfvertygelsen, att deras stad
aldrig kunde falla i fiendehand.
Hvad som icke lyckats för andra, skulle dock lyckas främlingarna
från Norden. I nära tretiö års tid hade kriget rasat
i Tyskland, då mot slutet af året 1646 svenska hären under
Carl Gustaf Wrangel nalkades Bodensjöns nejder. Länge
dröjde det ej, innan Wrangel fick höra omtalas de dyrbara
förråd, som hopats i de fasta orterna kring Bodensjön, dit
de rikare godsägarna fört sin värdefullaste lösegendom. Wrangel
betänkte sig icke länge, innan han beslöt framgå till anfall
mot Bregenz, der han visste, att det största bytet var att
påräkna. Julaftonen 1646 uppbröt han mot Hofen, en liten
by, belägen en half mil norr om Bodensjön. Efter en kort
rast härstädes fortsatte han marschen mot Bregenz genom
de smala, nästan ointagliga passen, som ledde till denna stad.
Under trenne dygn hade det oupphörligen regfiat och snöat. Till
följd häraf voro vägarna mycket uppblötta, och blott med
största svårighet förmådde soldaterna framsläpa de tunga
kanonerna.
Omkring klockan tre på morgonen den 25 December
eller juldagen stötte svenskarnas förtraf på de första förhuggningarna,
och helsades derifrån af fiendens musköteld.
Samtidigt nedrullade de ofvanför på höjden uppställda
bönderna stora stenar och bjelkar på de förbimarscherande
svenskarna. Wrangel lät derför några hundra man klättra
upp för sluttningen, för att undaridrifva dessa närgångna motståndare,
hvilket ock lyckades, ehuru först efter en ytterst
skarp strid. Derpå delade han sin styrka i tvänne afdelningar,
af hvilka den ena under general Mortaignes befäl
sändes för att öfver bergen utföra en kringgående rörelse.
Med friskt mod stormade svenskarna uppför Hackenbergens
norra sluttning, der de dock rönte ett ytterst häftigt motstånd
från böndernas sida, hvilka under ledning af den tappre
Heltmann från Feldkirch gjorde för svenskarna hvarje fotsbredd
af sluttningen stridig. Omsider segrade dock svenskarnas
krigsvana, och bönderna måste, sedan deras anförare
stupat, draga sig tillbaka, för att bakom ett pålverk söka på
nytt uppehålla sina fiender. Men för dessa lyckades det att
längre ned på sluttningen upptäcka en väg, på hvilken böndernas
förhuggningar kunde kringgås. Inom kort sågo sig
försvararna angripna både framifrån och i ryggen och måste
derför lemna hela berget i svenskarnas våld. Dock kämpade
de vikande bönderna fortfarande med seg ihärdighet
och sökte att undan sina fiender uppnå några närmare staden
belägna jordverk. Men genom sitt ihärdiga motstånd blefvo
de, pä samma gång som de tvingade svenskarna att endast
långsamt rycka framåt, dessas bästa vägvisare öfver de mellan
stela klippor hotande bråddjupen. Slutligen sågos svenskar
och bregenzare, blandade om hvarandra, i vild fart rusa utför
de närmast staden belägna bergssluttningarna. Ungefär
samtidigt lät Wrangel sina på vägen stående trupper storma
den starkaste af de vid staden liggande skansarna, den så
kallade Bregenzer Klause. Nu var allt vidare motstånd mot
svenskarna fruktlöst, och omkring klockan elfva på dagen
inryckte dessa i staden, der de få reguliera trupper, som
varit afsedda till stadens försvar, tillfångatogos. Äfven befälhafvaren
på det närbelägna slottet Montfort måste dagtinga.
Vid underrättelsen om svenskarnas framryckande genom
de såsom ointagliga ansedda passen hade invånarna i Bregenz
betagits af den största förskräckelse. Alla skyndade sig ned
till de i hamnen liggande farkosterna, för att rädda sina lif
och sin värdefullaste lösegendom. Men en vestlig storm rasade
öfver Bodensjön och dref nu de vredgade böljorna i
vildt raseri mot den klippiga stranden. En enstaka båt, som
vågat sig ut från land, blef de skummande vågornas rof, och
de öfriga tordes icke följa hans kosa. Af de flyende, som
sökte uppnå schweiziska gränsen, omkommo många i trängseln
på bryggan öfver Achfloden. Svenskarna fingo derför
i god rö bemäktiga sig de i staden hopade rikedomarna.
Dessa voro högst ansenliga. Vid pass sex hundra vagnar
fordrades, för att till Wrangels högqvarter i Würtemberg
transportera dyrbarheter till ett värde af omkring sexton millioner
kronor. Äfven soldaterna visste se sig till godo med
dyrbarheter af alla slag. Det kringliggande rika landet blef
icke häller skonadt, utan genomströfvades af mindre truppafdelningar,
hvilka utkräfde dryga brandskatter. Wrangel
vände sig härefter mot staden Lindau, hvilken dock tappert
motstod hans angrepp. Då de med svenskarna förbundna
franska trupperna under Turenne drogo sig tillbaka mot Rhen,
upphäfde Wrangel belägringen af Lindau, och i början af
Mars månad år 1647 lemnade svenskarna trakterna kring
Bodensjön.
Svenskarnas plötsliga eröfring af det, som man trodde,
ointagliga Bregenz gaf under de följande tiderna anledning till
hvarjehanda, mer eller mindre trovärdiga berättelser. Att
förräderiet haft sin hand med i spelet, derom var man i Bregenz
fullt förvissad. Förrädaren uppgifves hafva varit än
en missnöjd kötthandlare, som under det täta snögloppet
förde svenskarna pä en sidostig förbi förhuggningarna i Bregenzpasset,
än en fal bonde, som för löftet om riklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0314.html
