Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Svenskarna vid Bodensjön.
- En hederssak. Tidsbild från Irland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vedergällning till svenskarna sålt sin kännedom om trakten. Ännu
vid början af innevarande århundrade trodde sig nejdens
folk under mörka nätter se förrädarens bleka vålnad långsamt
skrida fram och åter mellan klipporna i Bregenzpasset;
äfven tyckte man sig understundom derstädes höra det onda
samvetets rysliga suckar och hemska ångestrop.
Numera har vidskepelsen föga att beställa med spökerierna
i Hackenbergen. Den olycklige förrädarens själ har,
säger man, ändtligen kommit till rö. Men minnet af de
grymma, långväga främlingarna från Norden och deras ödesdigra
besök i dessa nejder lefver ännu mycket lifligt i den
lilla staden på Bodensjöns strand.
L. G. T. T–r.
*
En hederssak.
Tidsbild från Irland.
För en herrlig sydostvind susade vårt skepp pilsnabbt
förbi ön Man, och vi kände snart verkan af nordkanalens
korta stötvågor, en egendomlig, darrande
rörelse, som endast en vid väder och vind van sjömans stålsatta
nerver skulle en längre tid kunna stå ut med. Så
mycket gladare hälsade fartygets passagerare staden Belfasts
torn, hvilka inbjudande dykte upp i en vinkel af den djupt
inskärande viken. Båten sänkte sig efter skeppets sida ned
på vattenspegeln, och få minuter senare befann jag mig
i land.
Min fot hade aldrig trampat »Gröna öns» klassiska mark.
Så mycket mer öfverraskades jag af det betydliga antal trasiga,
halfförhungrade menniskor, som dels i ljuflig sysslolöshet traskade
omkring på kajen, dels tiggande togo de ankommandes
menniskovänlighet i anspråk. Genom sin fräcka påflugenhet
utmärkte sig i synnerhet en adertonårig, bokstafligen i
lumpor höljd pojke, som ej vek från min sida och utbjöd
sig som lastdragare, tjenare, ciceron, budbärare och jag vet ej
till hvilka andra tjenster. Då han slutligen till och med fattade
mig i armen och ville rycka ifrån mig den resväska, jag bar,
återstod mig intet annat, än att möta våld med våld, och
jag gaf honom ett kraftigt käpprapp, till följd hvaraf den
oförskämde visserligen släppte mig, men också ropade några
af sina likar till bistånd.
Kedan grepo mina motståndare efter stenar och stirrade
med af raseri blixtrande ögon öfver till mig, då några druckna
matroser, sysselsatta med att så fort som möjligt instufva
den nyligen erhållna hyran, kommo långs kajen. Hela svärmen
af den irländska ledighetskomiteen skyndade sjömännen till
mötes och ledsagade dem till en krog vid stranden, för att
tilläfventyrs komma öfver ett glas gin eller en penny på de
rusigas bekostnad. Också mina plågoandar slöto sig till kamraterna,
blott pojken, som fått slaget, korsade armarna och
stirrade en stund efter mig. Då jag ännu en gång vände
mig om, såg jag honom i samtal mod en smutsig, halfnaken
qvinna, som, sömnigt stirrande framför sig, varit vittne till
hela uppträdet.
Knappt hade jag ombytt kläder i hotellet, när det sakta
knackade på min dörr. Jag öppnade och in trädde en mig
fullkomligt obekant person af högst sällsamt utseende,
Främlingen bar ett par skor med tjocka träbottnar, trånga,
urtvättade, hopkrympta nankinsbyxor, en frack med smala,
ända ned till hälarna räckande skört, oerhörda, styfva fadermördare
och en halsduk, som räckte långt utom hakan. Hans
händer pryddes af mycket orena, fordom hvita, handskar,
med hvilka han höll en gammal, fullständigt luggsliten cylinderhatt
och en käpp med hakformig krycka. Hans öron smyckades
af två stora, gula ringar. Högtidlig och med en kort bugning
steg främlingen fram i rummet.
»Hvad önskar ni, min herre?» frågade jag, förargad öfver
att hafva blifvit störd.
»Ber om ursäkt, för att jag redan uppträder inför er,
men ärans lagar tåla intet dröjsmål. Jag är förre kaptenen
O’Knough och kommer på uppdrag af min vän Patrik O’Conegal.»
»Jag känner hvarken er eller herr Patrik O’Conegal.
Hvad har han otalt med mig?"
»Huru, min herre, skulle ni verkligen ej erinra eder
den sorgliga händelse, som bestämt min vän O’Conegal att
lemna mig ett uppdrag till er?»
»Sannerligen, herr O’Knough, är icke detta ett misstag!»
utropade jag skrattande. »Uppenbarligen har ni kommit in
i orätt rum och till orätt person. Jag är handlanden Druggelin
från Falsterbo.»
»Ganska riktigt, herre, jag vet det radan och har kommit
till den öfvertygelsen, att ni såsom gentleman ej skall
vägra att ordna en beklaglig angelägenhet på ett sätt, som
är brukligt bland gentlemän.»
»Men, för tusan, herr kapten O’Knough, hvad vill ni då
egentligen?»
O’Knough lade den del af ansigtet, som ej var doldt af
halsduken och fadermördarna i sorgliga rynkor, vände med
tungan bussen, som låg innanför venstra kinden, och frågade:
»Erinrar ni er icke, att ni för en timme sedan på det
oförsvarligaste sätt förolämpat en gentleman nere vid kajen?
Det är afskyvärdt, herre, och bevisar åter, att menniskan
stundom dukar under för sitt häftiga temperaments inflytande;
men ni har i alla händelser alltid tilldelat min vän O’Conegal ett slag!»
»Talar ni kanske om den vagabond, som genom sin påflugenhet
tvang mig till nödvärn?» ropade jag skrattande.
»Min herre, jag måste bedja er, att till den första
förolämpningen ej lägga den andra. Min vän O’Conegal,
som efter middagen brukar lustvandra på kajen, för att skaffa
sig appetit för kaffet, tycker om att upphjälpa sin helsa
genom att stundom företaga små kroppsöfningar och visa
andra gentlemän en tjenst. Ni har belönat hans artighet
med ett käpprapp, och jag är sänd af honom för att fordra
upprättelse för denna handling.»
»På hvad sätt skall jag gifva er vän upprättelse?» frågade
jag, med stor möda bekämpande min skrattlust.
»Herr O’Conegal är afkomling af ett gammalt, iriskt
konungahus och besitter sina förfäders alla ridderliga dygder!»
svarade kaptenen. »Han är lika skicklig på pistol, som på
sabel och värja – ja, till och med fruktansvärd, ty han
skjuter svalan i flygten och genomborrar flugan på väggen!
Dessutom är han medlem af landligan.»
»Och om jag nu vägrar herr O’Conegal upprättelse?»
»Då blir ni utmanad af O’Kilanghs, O’Mornams, O’Tarnavans,
O’Pipers och af andra med O’Conegal närslägtade
familjer och blir förklarad i akt af landligan. I alla fall
vågar jag antaga, att ni såsom gentleman fogar er efter vårt
stånds sedvänjor. För öfrigt har förolämpningen blifvit ohyggligt
försvårad derigenom, att den ägt rum under ögonen på
herr Patrik O’Conegals brud, fröken Moyna O’Kourk, som af
läkare blifvit förordnad att stundom inandas hafsluften för
stärkandet af sin ömtåliga helsa.»
Det fordrades sannerligen en stor sjelfbeherrskning för
att kunna hålla sig allvarsam; jag föresatte mig emellertid
att icke störa skämtet och visade på grund häraf ett betänksamt
ansigte, i det jag sade:
»Den här hederssaken är för mig verkligen oangenäm,
emedan jag knappast en timme är ledig från affärer.»
O’Knough lade den hand, med hvilken han höll hatten,
på min ena skuldra och såg på mig med vemodiga blickar.
»Det är hårdt», sade han, »mycket hårdt: en beklaglig olycka
har blifvit frammanad af er olycksaliga hetta. Ni är kanske
familjefader; min vän O’Conegal genomborrar ert hjerta, den
trogna makan och de hulda små omgifva den dödade faderns
lik och jämra sig – kistlocket blir slutet, familjen faller i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0315.html
