Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porträtter. En skymningshistoria. - Illustration;Carlsten, sedt från Marstrandsöns platå. Se texten i föreg. häftet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag - doldt bakom en tät slöja, som nedföll från en riktigt
näpen, liten hatt. Selma hade satt mig beqvämt bakåtlutad
i en emma, i knäet höll jag en sykorg och i denna låg det
der brefvet, som ännu icke blifvit öppnadt. Mitt egentliga
jag var emellertid hvarken damens hufvud eller hjerta, utan
blott hennes ryggrad, men jag var nöjd med min lott, i
synnerhet som jag genom ett litet hål, hvilket Selma glömt att
tillknäppa, hade fri utsigt öfver min omgifning, och detta är
väl mer, än någon annan ryggrad kan berömma sig af.
Men tänk, om jag nu blifvit en riktig menniska! Om jag
skulle försöka resa mig och taga en promenad kring rummet!
Nej, det var, tyvärr, omöjligt! Jag gissar, att det fordras ännu
något mer, än blott kläderna, innan man blir en verklig
menniska, och detta något hade visst Selma glömt att gifva
mig. Jag blef nämligen sittande rak och styf och förmådde
inte ens kasta floret tillbaka från ansigtet. Nu förstod jag
emellertid, hvad gamle doktorn menade, då han i går sade,
att majorskan D. såg ut, som om hon sväljt en eldgaffel!
Hennes egentliga jag sitter naturligtvis, liksom mitt, i
ryggraden. Undrar just, om hennes hjerna också är konstruerad
på samma sätt, som min var, hvilken, om jag ej missminner
mig, bestod af en hopkramad Servet!
»Selma gjorde en skämtsam nigning för mig och log
muntert, i det hon lemnade rummet, synbarligen alldeles inte
ond, för det jag uraktlät att besvara hennes hälsning. Den
kära flickan förstod nog, att högmod icke var orsaken till
min oartighet. Och nu satt jag ensam, försjunken i
funderingar, ända till aftonen.
»Jag kommer mycket väl ihåg, hvilket besvärligt
hufvud-bry jag under de första fjorton dagarna af min vistelse inom
doktorns familj förskaffade mig genom att söka utfundera,
hvem som egentligen var herre i huset. Till en början
trodde jag, att det var gamle doktorn sjelf, och jag får
bekänna, att jag för min del icke känner någon, som har högre
anseende, än han. Det är intessant att se, huru gammal
och ung buga sig för honom och med hvilken vördnad de
lyssna till hans tal, medan tillgifvenhet lyser ur allas ögon.
Och här i familjen är det på samma sätt: vår doktor är
elden, kring hvilken alla söka värme och skydd; och när
brasan brinner jämn och klar, som den nästan alltid gör, då
äro alla lugna och lyckliga; men när den stundom röker och
knastrar och tyckes behöfva en dugtig eldgaffel, då blir huset
med ens upp och nedvändt. Ja, så trodde jag till en början,
men sedan kom jag till ett annat resultat. Den verkliga
härden i familjen är icke doktorn, utan hans fr ii. Det lär
vara hon, som sprider det ljus och den värme i hemmet,
hvaraf sedan alla de andra taga för sig efter behag, och
doktorn allra mest. Han är blott kakelugnen, hans fru deremot
sjelfva elden. Att det verkligen så förhåller sig, skulle jag
knappt velat tro, om icke doktorn sjelf försäkrat det både
med mun och ögon. Jag misstänker starkt, att den
vördnadsvärde mannen har all sin lefnads glädje och sällhet fästad
vid den der lilla, oansenliga qvinnan, som han kallar sin
hustru. Det är bra besynnerligt och går öfver ett vanligt
eldgaffelförstånd. Undrar just, hvad det är, som gifvit henne
en sådan makt!
»Nu tycktes således saken vara klar: det är frun, som
är herre i huset. Nej, visst inte! Den verkliga herrskarinnan
är, som jag tror, ingen annan, än den unga dam, som nyss
lemnade mig och som är orsaken till, att jag sitter här i
den beqväma emman och fröjdar mig åt min vackra siden-
klädning. Jag började misstänka detta, då Selma en gång
var borta från hemmet under några veckor. Den stillhet,
som efter hennes bortresa inträdde i familjen, behagade mig
mycket till en början, men snart blef den enformig och till
sist rent af olidlig. En hvar såg ut, som om han icke längre
varit rätt hemmastadd i det gamla huset, som om han tappat
bort en del af sig sjelf och nu som bäst ginge och funderade
på, huru han skulle hitta rätt på det igen. Jag förstod inte
riktigt, hvad som egentligen fattades, förrän en vacker dag
Selma åter var hemma. Men då med henne lif och glädje
och solsken vände tillbaka, sä var det ju en klar sak, att
det är hon, som råder öfver dessa välsignade gåfvor och
således är den egentliga herrskarinnan. Och nu är jag
fullkomligt viss härpå. Jag skulle just vilja se, hur det skulle
gå, om vår herrskarinna toge sin hand ifrån oss! Om mig
sjelf vill jag alldeles inte tala, fastän jag måste medgifva,
att jag går till mina heta strider i kakelugnen med dubbelt
mod, när "jag känner Selmas raska hand styra mina anfall.
Men doktorn, hur skulle han bete sig, om han inte då och
då hade sin muntra fridstörerska till hands? Jag tror just
inte, att det är hon, som ger honom idéerna till allt,, hvad
Carlsten, sedt från Marstrandsöns platå.
(Teckning af C. S. Hallbeck; se texten i föreg. häftet.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
