Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 431.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
468
sons död. Hon mottog Serebräny som en anförvandt, men
vågade ej qvarhålla honom, emedan hon hvarje ögonblick
fruktade, att hennes man skulle återkomma hem. Hon ledsagade
honom å väg ända till trappan och gaf honom sin välsignelse,
som om han varit hennes egen son.
På aftonen, då Godunoff fört Serebräny in i dennes sofrum
och önskat honom god natt, kunde Mikael ändtligen gifva luft
åt sin glädje öfver att hafva återfunnit sin herre.
"Ändtligen, bojar», sade han, »har solen åter gått upp
för oss efter långa, mörka dagar! Allt sedan det ögonblick,
då du blef tillfångatagen, föreföll det mig, som om jag ej lefde
mer. Oupphörligt vandrade jag från Moskva till slobodan och
från slobodan till Moskva, för att inhemta underrättelser om
dig. Då jag i dag på morgonen hörde, att du återvändt med
röfvarena, skyndade jag genast till borggården så hastigt,
som mina gamla ben tilläto. Men tsaren stod redan på trappan.
Jag lyckades tränga mig fram genom hopen ända till dig, jag
hade ingen rö, jag måste rycka dig i rocken, men tsaren
märkte det. Min Gud, hvilken ångest jag utstod - det skall
jag i evighet ej förgäta! I morgon skall jag låta läsa två
messor, den ena för att du blifvit bevarad vid helsan, och
den andra för att tacka Gud, att han bevarade mig för den
der gamla hexan och ej tillstadde, att en sådan olycka
vederfors mig.»
Derpå började Mikael utförligt berätta, hvad som
tilldragit sig efter Morosoffska husets förstöring: huru han uppsökt
Persten, huru han återvändt till qvarnen och funnit Helena
Dmitrijevna och ändtligen huru han fört henne till hennes makes
gods. Mikaels många afvikelser från ämnet gjorde Serebräny otålig.
»Jag är inte blind, Mkita Romanovitsch», sade gubben,
»jag tiger, men jag vet allt. Sanningen att säga, tyckte jag
alls inte om, att du besökte Druschina Andrejevitsch. Det ta’r
aldrig något godt slut, sade jag för mig sjelf, och uppriktigt
sagdt skämdes jag å dina vägnar, då jag såg dig sitta vid
samma bord, som han, och er båda dricka ur samma bägare.
Inte sannt, du förstår mig? Jag vet mycket väl, att det inte
var din skuld-, det är oförklarligt, hur en sådan sak kan
förvirra menniskans sinnen, men mot Morosoff var det en synd.
Nu är det naturligtvis en helt annan sak: nu är hon för sitt
görande och låtande ingen räkenskap skyldig inför siri man,
hvilken Gud skänke sin salighet. Och dessutom är hon ju
ännu för ung att förblifva enka, den kära, lilla dufvan!»
»Hör upp med dina förebråelser», sade Serebräny en
smula förtrytsamt; »säg mig i stället, hvar hon för närvarande
befinner sig och hvad du vet om henne.»
»Gerna, far lille, blott en smula tålamod, så skall-jag
berätta dig alltsamman efter tur och ordning. Ser du, när jag
återvände till qvarnen från röfvareiiästet, sade mjölnaren till
mig: sen paradisfågel har flugit till mig-, för den till konungen
af Dalmatien! I början begrep jag inte, om hvilken fågel och
hvilket Dalmatien han talade, men då han visade mig
bojar-injan, gissade jag, att det var fråga om henne. Jag begaf
mig då å väg med henne till Druschina Andrejevitschs gods.
I början var hon helt tyst och stilla och hade hvarken mun
eller ögon, men snart började hon ställa frågor till mig angående
sin man, och derpå, far lille, förfrågade hon sig också om
dig, men inte öppet och påtagligt, utan som om det bara tillfälligtvis
folie henne in. Man känner det der: qvinnolist! Jag berättade
henne allt, hvad jag visste, och hon, den stackars, kära varelsen,
blef ännu mera sorgsen, hängde sitt lilla hufvud och sade inte
ett ord mer på hela den långa vägen. Och när vi närmade oss hennes
mans landtgods, märkte jag, att hon blef allt oroligare. ’Hvad
fattas dig då?’ frågade jag. Då brast hon i gråt, hvarpå jag
sökte trösta henne och sade: ’Sörj inte, Morosoff befinner sig
fullkomligt väl.’ När hon hörde namnet Morosoff, började hon
gråta ännu mer förtvifladt. Jag såg på henne och visste inte,
hvad jag vidare skulle säga. Ändtligen fortfor jag: ’Furst
Nikita Romanovitsch sitter visserligen i fängelse, men förmodligen
befinner han sig mycket bra.’ - Jag visste inte, hvad jag
skulle säga henne, käre herre. Jag märkte, att jag pratade
dumheter, men något måste jag i alla fall säga henne. När
jag nämnde ditt namn, far lille, höll hon in sin häst och sade:
’Nej, gode gubbe, jag kan inte bege mig till min mans gods.’
- ’Men hvart vill du då taga vägen, bojarinja?’ frågade jag.
- ’Ser du det gyldene korset bakom skogen der?’ - ’Ja,
jag ser det. Det är ett nunnekloster, som jag känner till.’
- ’Ledsaga mig dit!’ - Jag gjorde aUt möjligt, för att förmå
henne att afstå derifrån, men hon höll fast vid sin afsigt.
’För mig dit!’ utbrast hon. ’Jag skall vistas der åtta dagars
tid eller så och sedan skicka bud till Druschina Andrejevitsch,
att han låter hemta mig.’ - Det var ingenting att göra,
hvarför jag ledsagade henne till klostret och lemnade henne
der i föreståndarinnans händer.»
»Hur långt är det härifrån till det der klostret?» frågade
Serebräny.
»Från qvarnen var det ungefär fyrtio verst, far lille, men
från Moskva lär det väl vara något längre. För öfrigt tror
jag, att det ligger ungefär i vår väg, när vi begifva oss till
Schisdra.»
»Gör mig en tjenst, Mikael», sade Serebräny. »Jag kan
ej lemna slobodan tidigare, än i morgon middag, ty mina
män måste först svära tsaren trohetsed, men du kan afresa
redan denna natt. Tag två hästar med dig och skona hvarken
dem eller dig, sök upp bojarinjan, berätta henne allt och bed
henne taga emot mig - bed henne enträget, att hon ej fattar
något beslut, innan jag har talat med henne.»
»Jag förstår, far lille, jag förstår, men är du kanske rädd
för, att hon skall bli’ nunna? Det kommer inte att ske. Ett
år förflyter på landet, och hon kommer naturligtvis att gråta,
det är alldeles nödvändigt - och hvarför skulle hon också
inte begråta Druschina Andrejevitsch? Gud unne honom sin
salighet! Och sedan efter årets förlopp fira vi vårt bröllop,
ser du. Vi kunna väl inte gråta i all evighet häller!»
Redan samma natt afreste Mikael till klostret, och vid
dagens inbrott tog Serebräny afsked af Godunoff, som redan
kommit tillbaka från ottan, hvilken han regelbundet plägade
bevista i tsarens sällskap.
»Huru, är du redan uppstigen, furste?» sade Boris. »Det
passar nog bra för oss enstöringar, men efter gårdagens
tilldragelser borde du dock ha’ hvilat ut ordentligt. Eller kanske
du inte trifs hos mig?»
Godunoffs skarpa ögonkast bevisade, att han gissat orsaken
till sin gästs sömnlöshet. Den älskvärdhet och det lifliga
deltagande, som Boris visat Serebräny, de tjenster han gjort honom,
men framför allt den omständigheten, att han i intet hänseende
liknade de öfriga hofmännen - allt detta gjorde, att Serebräny
kände sig mäktigt dragen till sin värd. Han tillstod för honom
sin kärlek till Helena. Godunoff log och svarade:
»Hvad du nu berättat, har jag vetat af för länge sedan.
Jag anade det af det sätt, hvarpå du vid, ditt första besök i
slobodan betedde dig mot Vjäsemski, och när jag afsigtligt
bragte Morosoff på tal, talade du endast med motvilja om
honom, så vänskapligt än förhållandet er emellan var. Du kan
aldrig förställa dig, furste, allt, hvad du tänker, står genast
att läsa i ditt ansigte. Äfven ditt tal är alldeles för
öppenhjertigt - ursäkta, att jag säger det! Jag darrade för dig i
går, då du så obetingadt afslog tsarens anhållan, att du skulle
låta upptaga dig bland opritschnikerna.»
»Nå, hvad skulle jag då ha’ svarat honom, Boris?»
»Du skulle ha’ tackat tsaren och mottagit detta bevis på
hans gunst.»
»Du skämtar, Boris. Eller skulle detta verkligen vara
ditt allvar? Hur skulle jag kunna tacka honom för detta
förslag? Och du sjelf - skulle du vilja tjena bland
opritschnikerna?»
»Med mig är det en helt annan sak. Jag vet, hvad
jag gör, jag motsäger aldrig tsaren, men jag har ställt mig på
en sådan fot med honom, att han aldrig kommer med något
förslag, att jag skall bli’ en opritschnik. Men du - hade du
mottagit Vjäsemskis plats, hade du blifvit hufvudman för tsarens
lifvakt och tillika hans gunstling, så skulle du ha’ bevisat
landet en oberäknelig tjenst. Vi båda skulle ha’ gått hand i
hand och hade nog slutligen bragt det derhän, att
opritschnikerna blifvit alldeles afskaffade.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
