Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 431.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
469
"Nej, Boris, det skulle aldrig ha’ blifvit mig möjligt: du
säger ju sjelf, att alla mina tankar stå att läsa på mitt ansigte."
"Ja, derför att du ej vill ålägga dig något tvång, furste.
Hade du kunnat tygla din frimodighet och ingå bland
opritschnik-erna, om också blott för syns skull - hvad allt hade icke
vi då kunnat uträtta! Men hvad händer i stället? Jo, jag
står ensam nu, som förr, och kämpar utan understöd mot
hindren, liksom gäddan mot isen-, jag måste söka att gissa
hvars och ens tankar och sorgfälligt afväga hvarje ord, jag
talar. Också gifves det ögonblick, då mitt "hufvud svindlar;
men om vi båda befunno oss i tsarens närhet, så skulle äfven
våra krafter fördubblas. Det är ej godt om sådana män, som
du, furste, och jag säger det öppet, att allt ifrån det ögonblick,
då vi först möttes, har jag hållit mina ögon riktade på dig."
"Men jag duger ej till sådan hoftjenst, Boris. För hvar
gång, jag försökt att rätta mig efter andra, har utgången blifvit
dålig. Med dig är förhållandet helt annat: just häri är du
mästare. För att tillstå sanningen, misshagade det mig i
början att höra dig säga raka motsattsen till det, som du tänkte,
men nu inser jag, hvart du vill komma, och ursäktar dig.
Men om jag skulle försöka att å min sida handla, som du, så
skulle jag misslyckas, ty Gud har ej förlänat mig den konsten.
För öfrigt - hvarför tala vidare härom? Du vet, att jag
begifver mig till de trupper, som fått sig ålagdt att bevaka
gränsen."
"Det betyder ingenting, furste: du kommer att slå
tatarerna på nytt, och tsaren ’kommer att å nyo kalla dig till sig.
Visserligen kan du nu ej blifva anförare för hans lifvakt, men
du kunde i alla fall ännu låta upptaga dig bland
opritschnik-erna. Och skulle du än ej finna något tillfälle att slå
tatarerna, så måste du likafullt återvända till Moskva, när Helenas
sorgeår är förbi. Frukta ej för, att hon kanske tager slöjan,
Nikita; jag känner menniskohjertat bättre, än du. Det var ej
af kärlek, som hon gifte sig med Morosoff - hvilken anledning
skulle hon då ha’ att bli’ nunna? Lemna henne bara tid att
lugna sig och aftorka sina tårar-, och om du så tycker, skall
jag bli’ din brudförare."
"Jag tackar dig, Boris, jag tackar dig! Jag måste
verkligen blygas öfver, att du redan gjort så mycket för mig, utan
att jag kunnat vedergälla dig det. Jag skulle ej ett ögonblick
tveka att uppoffra mitt lif för dig, om det gällde; men fordra
ej af mig, att jag skall bli’ en opritschnik eller tsarens gunstling.
Dertill behöfves oundgängligt, att man antingen ej har något
samvete eller också eger din skicklighet-, och jag skulle fåfängt
bemöda mig om att visa mig i en falsk dager. Ser du, Boris,
Gud har anvisat hvar och en sin väg: falken flyger på annat
sätt, än svanen, men på sättet kommer det mindre an, om blott
hvar och en tjenar sanningen och rättvisan."
"Du klandrar mig sålunda ej för, att jag föredragit den
krokiga vägen framför den räta?"
"Nej, det vore orätt af mig att göra det, Boris. Att nu
icke tala om mig sjelf - hur mycket godt har du ej bevisat
andra! Äfven min tjenare, den hederlige gossen, skulle sannolikt
ha’ råkat illa ut, om du ej hade varit. Det är ej förgäfves,
som folket älskar dig: alla sätta sitt hopp och sin förtröstan
till dig,^ och hela landet begynner rikta sina ögon på dig."
En lätt rodnad for öfver Godunoffs bruna ansigte, och
hans ögon glänste af inre glädje. Det var en ej ringa triumf
för honom att hafva tillvunnit sig bifall af en sådan man, som
Serebräny, och dennes loford var för honom en gradmätare
öfver det inflytande, han utöfvade.
"Äfven jag å min sida tackar dig, furste", sade han.
"Jag ber dig blott om en sak: då du ej vill understödja mig,
så tro åtminstone ej på mina bakdantare, när du hör något
ondt om mig, och säg folket, hvad du vet om mig."
"För den saken kan du vara lugn, Boris. Jag skall
aldrig tillåta någon att tala illa om dig, ännu mindre att
tillfoga dig något ondt. Sjelfva mina äfventyrare bedja redan
till Gud för ditt välbefinnande, och när de återkommit till
sin hemort, så skola de äfven förmå sina anhöriga att bedja
för dig. Måtte du blott ej förlora modet i din kamp mot all
orättfärdighet!"
"Gud beskydde alla, som ej hysa dåliga afsigter!" sade
Godunoff och slog anspråkslöst ned ögonen. "Men vi få lof
att lemna allt i Guds hand. - Och nu hoppas jag, att vi
snart se hvarandra åter, furste-, glöm ej, att du har lofvat
inbjuda mig till ditt bröllop."
De omfamnade hvarandra hjertligen, och Nikita aflägsnade
sig glad och tillfredsställd. Han hade en hög tanke om Godunoffs
skarpsinne, och hans farhågor beträffande Helena försvunno.
Kort derpå lemnade han slobodan i spetsen för sin trupp.
Men ännu hade de ej hunnit utom tullen, när en händelse
inträffade, som, enligt den tidens föreställningar, måste betraktas
som ett dåligt förebud.
I närheten af en kyrka hejdades hans folk af en tät
skara tiggare, hvilka församlat sig vid ingången och afspärrade
hela gatan-, efter alla tecken att döma, väntade de en riklig
allmosa af någon hög personlighet, som befann sig i kyrkan.
Under det Serebräny långsamt ryckte framåt, för att lemna
hopen tid att draga sig åt sidan, hörde han sången till
be-grafningsmessan. På sin förfrågan, hvem som lät läsa messan,
erfor han, att Maljuta lät hålla en högtidlig gudstjenst för sin
af tatarerna dödade son Maxims själaro. I samma ögonblick
förnams ett högljudt skri, och några personer utburo ur kyrkan
en äldre qvinna, som svimmat; hennes bleka ansigte badade
i tårar, och hennes hvita hår trängde i oordning fram under
hennes hvita hufva. Det var Maxims moder. Maljuta, som
bar sorgdrägt, följde henne; hans ögon mötte Serebränys, men
Maljutas drag hade ej längre sitt förra vilda uttryck; så väl
ansigte som ögon buro nu en stel och slö prägel. Han lät
sätta ned den gamla qvinnan under portalen och gick sjelf
tillbaka in i kyrkan, för att åhöra messan till slut, medan
Serebräny och hans män, under upprepade korstecken och med
blottade hufvuden, tågade förbi kyrkan, hvarifrån de högtidliga
tonerna af De profundis nådde örat. Denna sorgesång och
minnet af Maxim gjorde ett svårmodigt intryck på Serebräny,
men han tänkte på Godunoffs lugnande ord, och snart voro
de sorgliga tankar, som begrafningsmessans sång framkallat,
åter utplånade. Yid en krökning af vägen, der denna mynnade
in i en mörk skog, vände han sig för sista gången om till
slobodan, och när tsarborgens gyldene kupoler försvunno bakom
träden, kände han en sådan lättnad, som om en svår skuld
blifvit borttagen från hans själ.
Det var en frisk, solklar morgon. Yäl klädda och
förträffligt beväpnade skredo för detta röfvarena, åtföljda af några
ryttare, med godt mod fram bakom Serebräny. Ett grönaktigt
dunkel omgaf dem på alla sidor. I sitt otåliga öfvermod
nappade Serebränys häst i förbifarten från träden de blad och
qvistar, han kunde komma åt, och Bujan. som efter Maxims
död ej längre lemnade fursten, sprang förut, höjde då och då,
vädrande, sin lurfviga nos och spetsade uppmärksamt öronen,
så ofta något ljud förnams fjärran i skogen.
XL.
återseendet.
Serebräny hade redan tillryggalaggt flera dagsresor med
sin trupp. På ett ställe, der nattläger skulle slås och
hvarifrån en väg afgrenade till klostret, lemnade han sitt folk för
att rida emot Mikael, hvilken lofvat att öfverbringa Helenas
svar. Han red hela natten igenom. Då han i morgongryningen
närmade sig en mindre by, varseblef han en till hälften slocknad
eld och bredvid denna sin väpnare Mikael. I närheten betade
två fullständigt sadlade hästar. När Mikael hörde ljudet af
hästhofvarna, sprang han raskt upp, och så snart han kände
igen sin herre, utropade han:
"Är det du, far lille, Nikita? Rid ej längre, vänd om:
der finns ingenting mer att göra."
"Hvad har då händt?" frågade Serebräny, och hans hjerta
krympte smärtsamt tillhopa.
"Allt är förbi, far lille! Gud har nu en gång vägrat
oss hvarje lycka."
Serebräny hoppade ned af hästen och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
