Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjelfbiografiska anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
101
ljufhet; men min känslas våg steg och sjönk. Jag hade intet
stadigt lugn. En varm känsla af gudsfruktan hade intagit
min själ. Mina tvifvel voro ej lösta, men jag hade tro och
hopp, hade en oändlig kärlek för alla, som ledo, för alla
olyckliga. Att utöfva denna kärlek oafbrutet under mitt
hela återstående lif blef min enda önskan, och jag tog
ett fast beslut, att, då jag finge frihet till att råda
öfver mig sjelf, skulle jag ingå vid ett lazarett såsom
«barmhertighetssyster» och tillbringa mina dagar med att
vårda den nödlidande eller torftiga klassens varelser, föga
frågande efter hvad verlden eller min egeii familj skulle
säga derom. Så litet var «Nyttighets-principens» rätta
användande mig ännu klart. Med beslutet i min själ att på
detta sätt egna mitt lif åt Gud, for jag en Söndag - en
kulen vinterdag - ensam till kyrkan för att genom Herrans
Nattvard liksom viga mig in till ett nytt lif. Jag minnes
med en vemodigt ljuf känsla huru jag satt ensam i min bänk
uti den ännu folktomma kyrkan och frös, under det jag med
ett stilla välbehag i min själ betraktade altartaflan,
föreställande uppståndelsen, och hörde huru kyrkovandrarne,
en efter annan, gingo med tunga steg framåt gången och
trädde in i sina bänkar. På en gång sken solen fram och
kastade öfver mig sina lifvande strålar. De fortforo
hela gudstjensten att sakta värma mig och jag kände det,
under ljufva tårar, såsom en välsignelse från höjden. Jag
frambar vid altarets fot offret af mitt hela lif; men kände
mig under den heliga handlingen och efter den mindre varm i
känslan, än jag hade önskat. Likväl blef nu allt bättre, än
det hade varit. Jag tyckte mig hafva afslutat min räkning
med verlden, ingen håg till dess lif och njutningar låg
mera inom mig. Min själ blef ren och med detsamma sann. Min
beständiga verksamhet ingaf en ofta behaglig sjelfkänsla af
att dock i verlden vara en hugsvalande droppe. Genom den
myckna och ansträngande rörelsen i fria luften stärktes
min kropp, mitt blod flöt lättare, jag mådde bättre. En
dag, vid slutet af Mars, gick jag vid solens nedgång öfver
snötäckta fält; en hugsvalad varelses glädjetår hade med
balsam fallit på mitt hjerta. Jag hade gått häftigt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
