Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till biskop Franzén. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
238
Jag förblef oviss och vacklande. Vid denna tid kommo
älskvärda utlänningar till Sverige, kommo med en
moral, grundad på Lockes, Helvetii, Volneys med flera
deisters läror. Jag grep begärligt efter dem i hopp att
genom dem få fäste och harmoni i min veiidsåskådning och
säkert rättesnöre för mitt lif. Men deras makt på mig
var kort; jag sag snart det inskränkta i deras synkrets,
det vacklande i deras moral, som ingen basis hade i ett
evigt rätt, i ett evigt personligt lif. Jag lade bort
dessa ledare såsom otillräckliga och kraftlösa, och stod
åter allena.
Men nu – jag var nära trettio år gammal – sände mig Gud en
vän och lärare, som blef min räddare ur ovisshetens alla
qval. Han var en prest, och lika djup tänkare, som from
kristen. Genom filosofien förde han mig till Kristus. Han
lärde mig nemligen att se det djupa sambandet emellan
alla lifvets sferer, emellan menskligheten och naturen,
emellan forntid och nutid och det organiska fortgåendet
i mensklighetens utveckling, samt se dessas samband med
Gud i Guds väsen och personlighet vara uppenbaradt i Jesus
Kristus, i hvilken verlden lär att känna Gud och blir med
honom försonad. Jag hade förut hört alla for-kristliga
religioner rent förkastas för kristendomen, och jag
hade frågat mig: har då Gud under årtusenden alldeles
öfvergifvit verlden? Och voro de ädla hedningar, som kämpat
och dött för sanningen, de stora tänkare, som i forntiden
lärde och helgade folken, enligt den vishet de fattat,
voro då också de förkastade af Gud? Under sådana frågor,
hvilka ingen på denna tid besvarade ur kristlig synpunkt,
af-lägsnade mitt hjerta mig allt mera från Gud. Men jag
fick nu lära huru en försonad, genom rening i Kristo med
Gud förenad mensklighet måste upphäfva naturens tillstånd
af söndring och lidanden, lära att se mig sjelf såsom
del i honom och del af det hela, och i följd deraf äfven
såsom verksam för det hela, för det stora försoningsverket,
fullbordadt och förklaradt bortom grafven i en förklarad
lycksalig verld. Ack! inga ord, icke musikens djupaste
harmonier kunna uttala mina känslor alltefter som dessa
klarheter dagades i min själ, verlden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
