Det var icke utan oro, min goda farbror, som jag öppnade ditt sednaste bref; ty jag fruktade att se dig missnöjd med mig och med de bristfulla förklaringar, mitt bref innehöll, och med hvilka jag sjelf var så litet nöjd. Men du var blott mild, undseende, full af godhet, och mina enda känslor blefvo glädje och tacksamhet. Jag ville här förklara dem för dig. Må du se dem i dessa fattiga ord och i den vidare bekännelse, jag här för dig och blott för dig vill aflägga, angående de grunder, som föranledt min trosbekännelse i «Morgonväkterna». Ty om jag vågat höja min röst i ämnen, der du och mången annan andans man och kristlig tänkare i Sverige talat herrliga och djupa ord, så är det ursäktligt blott på grund af den egendomliga lifserfaren-het, som låtit mig på eget och sjelfständigt sätt kämpa med lifvets stora frågor och vinna ljus i dem -- åtminstone ljus nog för att förtröstansfullt gå genom all skymning på jorden fram till det andra, det fullkomliga ljuset, i hvars klarhet allt blir klart. Många menniskor få ljus på andra vägar än jag, d. v. s. komma till Kristum; men jag har tyckt mig se, att en stor mängd menniskor stå på den punkt af tvifvel, der jag har stått -- det är framför allt till dessa som «Morgonväkterna» vilja tala, det är dem de vilja vinka till uppmärksamhet på den bro, som förenande hvälfver sig emellan tvenne ännu skiljda höjder, der tro och förnuft, supranaturalism och rationalism (båda i sin sanning och heliga renhet) mötas, förenas och bli ett i Gud, bekännande med en röst honom uppenbarad i Jesu Kristo, verldens herre och försonare.
Men nu till min bekännelse. Din godhet ger mig mod att uttala den och de rörelser i mitt inre lif, som egentligt stå i samband med närvarande ämne.
De första känslor jag minnes mig ha haft, utgingo från kärleken till det fullkomliga, så i godhet som skönhet, och från en motsvarande skarp känslighet mot allt ondt, särdeles då det uppenbarade sig i orättvisa och smärta. Tidigt väcktes min kärlek för en skapare, som man sade mig vara kärleken och fullkomligheten sjelf; men äfven tidigt lärde jag känna smärta, och lika tidigt öppnades min blick för alla missförhållanden, alla lidanden och ohyggligheter i menskligheten och dess historia. En underlig instinkt drog mig att framför allt fästa min blick på dessa ohyggliga tillvarelsers gåtor -- jag vände ögat till lifvets Meduse-hufvud; men detta åter betraktade mig allt skarpare, allt mera genomträngande, kom mig allt närmare, tills ormarna, som hvisslade kring dess tinningar, och fasan i dess blick blefvo liksom lefvande i mitt eget bröst. Och jag sade: denna verld, full af ondt och lidande, vittnar icke om en god, en fullkomlig skapare, hvar skall jag finna honom? Man svarade mig: verlden är fallen i synd och är ej mera en bild af Gud; men i bibeln, i Guds ord skall du finna Gud i sin rätta uppenbarelse såsom fullkomlig och helig. -- Jag gick till bibeln, sökande Gud. Och jag sag honom der, men i spridda drag, hvilka åter för min blick alldeles vanställde Gudabilden, den helige, den fullkomlige Guden. I historien om syndafallet, i Guds behandling af Pharao, i hans befallning till israeliterna att «blotta de egypter på deras guld och silfver, att utan försköning mörda och utrota de kanaanitiska folken», i allt detta och mycket annat i bibeln sag jag en annan Gud än den, som på andra ställen framställes såsom evig rättvisa och godhet, såsom evigt förnuft. Och i de tio budorden gaf Gud befallningar alldeles motsamma dem, han på andra ställen gifvit sitt folk, d. v. s. Guds heliga lag i budorden befaller: «du skall icke stjäla, du skall icke dräpa», och i den historiska berättelsen befaller Gud genom Moses att både stjäla och dräpa (N. B. så snart man tager berättelsen efter yttre ordalydelsen, efter bokstafven). Jag sag, med ett ord, i gamla testamentet Gud såsom en sträng, despotisk, nyckfull verldsregent, full af menskliga passioner och svagheter; och mitt sinne reste sig upp mot denne Gud. I nya testamentet framstod en hög och underbar gestalt -- den drog mig till sig; men mycket hos honom stötte mig äfven bort, emedan jag ej förstod det i dess djupare mening och sammanhang (så t. ex. Marci 4: 11, 12 och flera andra ställen). Dessutom sag jag alltid Jesus såsom ett annat väsen än Gud. Och Gud måste då alltid blifva för mig en hård, orättvis regent, som fordrade offer och blod för en af våra första föräldrar begången synd. Och denna synd, mitt slägtes brott -- ack! jag visste bra litet derom inom mig. Jag visste då med mig blott en gränslös god vilja, en gränslös kärlek till allt godt. Och den djupa känsla, jag hade för lidandet, gjorde, att jag tyckte det vara så djupt synd om det arma menniskoslägtet; och Gud -- Gud blef allt mörkare för min själ. Så chaotiskt stod det till inom mig, då jag läste till nattvarden för en förträfflig menniska och prest, komminister Colliander i Adolf Fredriks församling. Jag har svårt att tala med rättvisa om den lära, han bibringade mig; ty jag minnes blott klart det intryck jag fick deraf, och det kunde vara lika mycket mitt som hans fel. Detta intryck var -- blott förökadt mörker och lidande. Jag hade behöft upplysning för mitt förstånd, och den gaf icke Colliander, åtminstone icke så, som jag behÖfde. Jag minnes, att jag en gång (jag läste enskildt för honom) gjorde några ångestfullt ifriga frågor angående försoningsläran, och att han då, ej utan häftighet och stränghet, sade: «så får icke lärjungen fråga läraren; vi böre tro det vi ej förstå!» Jag teg från denna stund, men blef outsägligt olycklig, ej för det, att jag icke fullt förstod, men för det att den lära, jag hörde, var emot mitt förstånd, emot det förnuft, emot den känsla för godhet och rättvisa, som ju dock skulle vara Guds verk i mig och som man sade vore lif af hans lif. Var det nu mitt eller min lärares fel, allt nog, försoningsläran blef mig obegriplig, Guds son blef en annan än Gud, Gud sjelf blef en mörk gåta, och jag sjelf en af de olyckligaste varelser på jorden. Ett mera förmörkadt och upproriskt sinne har ej knäböjt vid nådens bord. Från detta bord gick jag ut i verldslifvet, berusades deraf och hade genom bristen af klarhet och fast grund inorn mig kunnat bli hvad helst som omständigheterna gjort mig till. Omständigheterna skyddade mig och förde mig till en utveckling, som var bitter, men helsosam. Den förde mig djupare in i lidandet, jag blef under en lång tid af mitt lif ganska olycklig i min lefnadsställning, och lifvet var mig en börda. Under känslan af eget lidande och under långa tunga år, utan förströelse, utan vederqvickelse, skärptes min blick alltmer för lidandet i verlden. Jag kom nu närmare naturen, och samma motsägelser, som jag sett i menniskolifvet, samma disharmonier mötte mig äfven här. Jag sag grymma instinkter rasa bland djuren, jag sag dem lida af mångfaldigt ondt [1]; och, då jag icke trodde på odödlighet för djuren, på rättvisa för dem bortom döden, så var för mig de lidande djur-individernas Öde en ännu större protest mot en god skapare, än de olyckliga menniskor-nas. Så skarpt och bittert kände jag detta, att jag fattade hat till solen -- ty dess glada sken syntes mig en kall, grym ironi öfver en verld, hvars hufvuddrag var -- elände. Naturen trädde emellan mig och skaparen, såsom bibeln hade gått emellan min själ och Gud, icke förenande, utan åtskiljande dem. Mitt hjerta blef fullt af bitterhet mot -- -- -- --
Jag har sagt nog, för att du må förstå mig, min goda farbror, huru svag än denna teckning är af ett tillstånd, som under flere år varit ett verkligt nedstigande till helvetet. Dock var ej detta tillstånd utan afbrott. Många ljusningar bröto in, mitt hjerta höjde sig åter och åter upp till «den okände Guden», hvars heniighets sken jag ofta skymtade genom alla nattliga töcken, och från kyrkans och filosofiens läroskolor träffade mig månget upplyftande, månget hugnande och hoppgifvande ord; men det trängde ej igenom det hela. Bibeln drog mig åter och åter till sig med sina stora läror, sina många enskilta skönheter, sin medelpunkt -- Kristus och hans församling; men jag kunde ej se dem såsom ett helt; ty det dunkla begreppet: Guds-ord, som bjöd mig att anse hela bibeln såsom Guds omedelbara, ord, stängde mig ifrån dess djupare lif och mening. Jag förblef oviss och vacklande. Vid denna tid kommo älskvärda utlänningar till Sverige, kommo med en moral, grundad på Lockes, Helvetii, Volneys med flera deisters läror. Jag grep begärligt efter dem i hopp att genom dem få fäste och harmoni i min veiidsåskådning och säkert rättesnöre för mitt lif. Men deras makt på mig var kort; jag sag snart det inskränkta i deras synkrets, det vacklande i deras moral, som ingen basis hade i ett evigt rätt, i ett evigt personligt lif. Jag lade bort dessa ledare såsom otillräckliga och kraftlösa, och stod åter allena.
Men nu -- jag var nära trettio år gammal -- sände mig Gud en vän och lärare, som blef min räddare ur ovisshetens alla qval. Han var en prest, och lika djup tänkare, som from kristen. Genom filosofien förde han mig till Kristus. Han lärde mig nemligen att se det djupa sambandet emellan alla lifvets sferer, emellan menskligheten och naturen, emellan forntid och nutid och det organiska fortgåendet i mensklighetens utveckling, samt se dessas samband med Gud i Guds väsen och personlighet vara uppenbaradt i Jesus Kristus, i hvilken verlden lär att känna Gud och blir med honom försonad. Jag hade förut hört alla for-kristliga religioner rent förkastas för kristendomen, och jag hade frågat mig: har då Gud under årtusenden alldeles öfvergifvit verlden? Och voro de ädla hedningar, som kämpat och dött för sanningen, de stora tänkare, som i forntiden lärde och helgade folken, enligt den vishet de fattat, voro då också de förkastade af Gud? Under sådana frågor, hvilka ingen på denna tid besvarade ur kristlig synpunkt, af-lägsnade mitt hjerta mig allt mera från Gud. Men jag fick nu lära huru en försonad, genom rening i Kristo med Gud förenad mensklighet måste upphäfva naturens tillstånd af söndring och lidanden, lära att se mig sjelf såsom del i honom och del af det hela, och i följd deraf äfven såsom verksam för det hela, för det stora försoningsverket, fullbordadt och förklaradt bortom grafven i en förklarad lycksalig verld. Ack! inga ord, icke musikens djupaste harmonier kunna uttala mina känslor alltefter som dessa klarheter dagades i min själ, verlden och lifvet utvecklade sig till sammanhang, Gud framstod som dess medelpunkt, rättvis, förnuftig, evigt ljus, evig kärlek och helighet, och jag kunde tillbedja honom!!! Ack! inga lifvets bitterheter uppväga en sådan salighet; intet lidande är för stort att dermed köpa den.
Den åsigt af bibeln, så väl det gamla som det nya testamentet, hvilken nu gör för mig denna bok till «böckernas bok», till det heligaste och käraste på jorden, har jag blott antydt dunkelt i min sist utgifna lilla skrift «Morgonväkterna», men har utvecklat för mig sjelf i en särskild liten afhandling, som jag skall fullkomna, allt efter som jag sjelf kommer djupare in i de djupa förhållanden, som lefva i denna underbara bok. Fela kan jag härefter, såsom hittills, i oändligt mycket; men törsten till sanning är mitt lifs starkaste törst, och ärligt skall jag uppgifva hvad jag funnit. Många menniskor skola icke förlåta mig det egenmäktiga sökandet; men menniskor, sådana som du, skola göra det; och -- Gud skall i nåd se till sitt till honom ödmjukt skådande, sanningssökande barn. Detta är nog.
Och nog är det väl äfven, min goda farbror, af orden, i hvilka jag här biktat mig för dig. Men jag behöfde stå klar för din blick; och jag är viss på, att du i godhet har lyssnat till mig. Denna blick har hittills så godt, så gudalikt (ty om Gud ej såg så till oss, huru kunde vi då bestå i domen?) sett till mig och mitt verk, öfverseende dess brister och i kärlek upptagande det välmenta, med glädje anmärkande det lyckade. Ack! blif så ännu för mig, äfven der du närmare vill utmärka dessa mina brister (hvilket jag innerligt skall tacka dig för) och låt mig äfven såsom felande få hvila trygg vid din förlåtande godhet. Och äfven vid detta tillfälle och i ditt sednaste bref har du varit så för
[1] Menniskornas grymhet, vetenskapsmännens forskningar -- hvilka
rysliga plågor förorsaka de ej millioner djur.
