Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En violette, funnen i Stockholm 1827
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det sämsta vi lemnat, och aldrig kunde våra böner förmå
henne att i det minsta dela lika med oss. Alltid vänlig,
glad, fastän tyst, kunde i hennes blick alltid läsas
de ord, hon stundom yttrade för att trösta mig: «Söta
fru! nog blir allt bra igen.» – Ja, goda Nanna, du gjorde
det bra; dag och natt arbetade du för mig och ville ej en
gång ha en tack derför. – Då jag blef nog frisk igen för
att kunna sjelf arbeta, ville jag att hon skulle gifva
sig någon ro, så mycket mer behöflig, som hennes helsa
var mycket försvagad och hon synbart blef dagligen mera
orklös; men fåfängt. Hon fortsatte sin mjölkförsäljning
ända till förra veckan, då hon sjuknade. Hon önskar att
kunna lefva för att ännu tjena mig och mina barn. För sig
sjelf är hon likgiltig såsom för en redan afliden; jag
har ej kunnat förmå henne att flytta in i ett bättre rum,
på en mjukare bädd. «Jag är van dervid,» säger hon, «det
är godt nog åt mig.» – O! om Ni visste huru ännu för kort
tid sedan det hoppet gladde mig att snart kunna arbeta
för henne, som så länge arbetat för mig, att se hennes
ålderdom lugn och lycklig genom våra ömma omsorger och
tacksamma kärlek, så skulle Ni äfven inse, huru bittert
jag måste känna det, att se henne falla ett offer för
sin hjeltemodiga tillgifvenhet just i den stund, då hon
genom mig och mina barn skulle kunna njuta välförtjent
lön för en half lifstids uppoffringar. Om Ni det kan, herr
doktor, så rädda henne, – för hennes skull, som ännu kan på
jorden lefva lyckliga dagar, – för min skull, ty jag skulle
knappast kunna bära föreställningen om att ha varit orsaken
till denna englavarelses död, – för mina barns skull, som
älska henne ömt, som i henne skulle förlora ett dagligt
exempel af de ädlaste dygder. Rädda henne . . . och min
tacksamhet» . . . Jag steg upp och bad henne vara tyst
dermed. Man är belönad nog blott genom att lyckas rädda
ett sådant lif, sade jag och begaf mig åter till den
sjuka. Jag medger att jag nu betraktade henne med helt
andra ögon och tröstade frun och barnen med den försäkran,
att om ej hennes lifslod vore alldeles utlupet, så skulle
min dråpliga mixtur sätta spännkraft ånyo i fjädrarne och
bringa pendeln i frisk sväng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
