Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid 40 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Necken åter af på böljorna blå. Bekymmer, mörka blickar
och skepnader – – hvar funnos de? Icke här.
Hästar, kärror och åkare, högre och lägre, äro högst fatala
ting i en stad. Dessas farande och korsande hindra mig
alltid att med sans och samling gå öfver Gustaf Adolfs
torg. Och derföre får du heller ingenting veta om mina
tankar vid den «Stores» stod, ej ett ord om hans generaler
eller om kungliga operan, icke heller för hvem det var,
som vakten just då skrek sitt gälla: «i gevär!»
Lugnare är under lindarne på fältet längre bort. Gamla
Kungsträdgården är ännu en fridlyst plats, der barnen i
ro kunna springa och leka, de gamla hvila, stilla vandrare
trampa upp och ned, blickande i de stora, lummiga trädens
skuggor ut i den rörliga verlden rundtomkring, ut åt
strömmen och slottet. Augusti-aftonen var qvalmig; det
ångade stadstungt öfver fältet; men lindarne blommade och
en doft af deras friska vällukt bröt då och då genom den
tryckande luften. På vägen åt Djurgården rasslade vagnar
och giggar; herrar gallopperade på vackra hästar. I
alléerna var det stilla. Ett par gick der, som jag en
god stund följde med ögonen. Han var lång, medelålders
(vid de gyllne fyratio), med ett ädelt, äkta manligt
utseende, kraft och mildhet förenade. Hon var mindre,
växten fin, ansigtet ljuft och ungdomligt. De gingo sakta
och talade med hvarandra, och då han såg ned mot henne,
hon upp mot honom, var det i deras ansigten, i deras väsen
något, som lät mig tänka: «så är det riktigt, så är det
skönt!» De gingo arm i arm, nära slutna till hvarandra,
förtroendefulla, förenade i ren kärlek, lycksaliga i
lindarnes skugga.
Längre bort, på en bänk, satt en af Sveriges rikaste och
förnämste herrar. En ståtlig gestalt. Han satt ensam och
tankfull, lutad mot sin käpp. På nästa bänk satt en usling,
slarfvorna räckte ej till att skyla hans kropp. Äfven han
satt tankfull, lutad mot sin staf. Öfver båda vaggade
lindarne sina doftande kronor. Klockorna ringde i
kyrktornen. Ljud af musik hördes från strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
