Året (det nya) har redan skridit en månad fram på sin bana; och jag
har ännu ej burit fram till dig, min gode, vördade vän och välgörare,
hvad som lefver i mitt hjerta för dig och som så naturligt lifvas vid
tidskiften, som låta tänka på förflutna och tillkommande dagar! De
komma dock lika varma, ehuru, de komma sent, mina innerliga önskningar
för ditt väl, mina tacksägelser för din godhet och kärlek, af hvilka
du skänkt mig ett nytt prof genom gåfvan af den lilla sköna skriften
«Frågor». [1] Det arbete, som föranledt den, har jag
icke läst och visserligen läser jag det icke nu, sedan jag läst dina
frågor. Af de förvillelser, som de utpeka, känner jag icke de mest
gängse och mest farliga inom den s. k. rationalismen. Jag kan icke
säga dig, huru djupt jag känner med mig orimligheten af den lära, som
tillskrifver Gud uppkomsten af det onda «såsom folie till allt
godt». Och jag kan icke begripa, huru de menniskor, som bekänna sig
till denna lära, kunna göra sig något klart begrepp om Gud såsom en
god och fullkomlig ande, och huru de kunna älska honom, huru de kunna
ha frid i honom. Ack! blott om jag i allt godt, allt skönt och heligt,
ser strålar af hans lif, blott då (tycker jag) kan jag begripa och
älska honom. Och synden! hvilken förunderlig obekantskap med
menniskonaturen och med eget inre ligger ej deri, att man icke ser den
i sjelfva viljans svaghet eller ondska, hvilka kunna vara förenade med
äfven den högsta intellektuella upplysning! Och försonaren -- -- o!
vore han ej Gud af evighet, så hade han icke kunnat frälsa, icke
pånyttföda och i sig försona det fallna slägtet, i hvars lott han
ingick.
«Visa oss Fadren, så hafva vi nog!» sade Philippus, och hur djupt
och saniit är ej detta ord! Fadren, vorden i Sonen uppenbarad till
sitt hjerta, sin vilja, sitt eviga väsen, är jordens evinnerliga ljus,
frid och frälsning.
Också i afseende på bibel-ordet i nya testamentet erkänner
jag, huru rätt du har: «Kristi ord behöfva ej förändras, blott
förstås»; och der ej tydliga och ofta förekommande varianter
förefinnas, som göra nödvändigt antagandet af menskliga brister vid
skrifternas författande, böra vi hålla oss till evangeliernas bokstaf
såsom till gudomligt ord, äfven då det tyckes motsäga våra begrepp om
rätt och förnuft. Om jag någon tid sett saken annorlunda, så vill jag
gerna erkänna, att jag deri haft orätt. Jag har så ofta erfarit, huru
en djupare blick in i Skriften, ett skarpare och klarare betraktande
af ordet, kan låta det skönaste ljus uppgå ur det, man förut sag som
idel mörker. Dessutom måste det menskliga godtycket (och hur blindt
fär ej detta vilse i sina hugskott!) hafva en gräns uti erkännandet af
ett fast ord, besegladt af Guds heliga anda genom dess egen
kraft och genom den kyrka, som på ojäfbara grunder erkänt det såsom
sådant.
Gud varelofvad för detta fasta ord, för det ljus och det lif och
den lära, som är dess «stjerna och kärna»! Det är detta, som låter mig
hvar morgon vakna i fröjd, hvar afton somna i frid med de orden på
lofsagande läppar:
Jesu, du min fröjd och fromma,
All min glädje och min tröst!
Din innerligt tillgifna
Fredrika B.
[1] Frågor till författaren af Grunddragen till den kristliga
sedoläran.
The above contents can be inspected in scanned images:
I:244, I:245, I:246
Project Runeberg, Tue Dec 11 15:23:47 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fbremer/franzen6.html