«Visa oss Fadren, så hafva vi nog!» sade Philippus, och hur djupt och saniit är ej detta ord! Fadren, vorden i Sonen uppenbarad till sitt hjerta, sin vilja, sitt eviga väsen, är jordens evinnerliga ljus, frid och frälsning.

Också i afseende på bibel-ordet i nya testamentet erkänner jag, huru rätt du har: «Kristi ord behöfva ej förändras, blott förstås»; och der ej tydliga och ofta förekommande varianter förefinnas, som göra nödvändigt antagandet af menskliga brister vid skrifternas författande, böra vi hålla oss till evangeliernas bokstaf såsom till gudomligt ord, äfven då det tyckes motsäga våra begrepp om rätt och förnuft. Om jag någon tid sett saken annorlunda, så vill jag gerna erkänna, att jag deri haft orätt. Jag har så ofta erfarit, huru en djupare blick in i Skriften, ett skarpare och klarare betraktande af ordet, kan låta det skönaste ljus uppgå ur det, man förut sag som idel mörker. Dessutom måste det menskliga godtycket (och hur blindt fär ej detta vilse i sina hugskott!) hafva en gräns uti erkännandet af ett fast ord, besegladt af Guds heliga anda genom dess egen kraft och genom den kyrka, som på ojäfbara grunder erkänt det såsom sådant.

Gud varelofvad för detta fasta ord, för det ljus och det lif och den lära, som är dess «stjerna och kärna»! Det är detta, som låter mig hvar morgon vakna i fröjd, hvar afton somna i frid med de orden på lofsagande läppar:

Jesu, du min fröjd och fromma,
All min glädje och min tröst!