Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det sista ljög han för att både inge sig
själv och frun hopp, men hon märkte det, ty
det hade hon hört så ofta förr, och hon satte
icke längre någon tilltro till Magnus’ fagraste
löften.
– Jaså, han vill inbilla mig i dag igen, att
han ska få betalt för det han skriver i sina
tidningar, svarade hon argt. Å, det är bara lort
han skriver, för det har fru Anderson sagt, hon
som bor mitt emot här, å hon förstår sig allt
på sån’t hon.
Magnus hörde på en stund, men så tröttnade
han och gick sin väg och smällde igen dörren
efter sig.
– Ja, kom ihåg att han inte får bo här
längre om han inte betalar hyran till middan,
var det sista han hörde av den förgrymmade
gumman.
När han kom ner på gatan, föll ett
snöblandat regn och gatorna liknade breda
vattenfloder där människorna vadade fram. En fuktigt
kall vind strök framåt gatan så att hela skyar
av vatten slungades i ansiktet på honom.
Men Magnus var så upptagen med sina
tankar kring hyran att han knappast märkte hur
ruskigt det var. Först då issörjan trängde in
till fötterna och gjorde dem kalla som isklumpar
märkte han eländet i vädret omkring sig.
Han frös och tänkte ett tag gå in på ett
kafé och skaffa något varmt i sig, men då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
