| 52 |
Nu stundade en trist tid för Magnus.
Han var utan arbete, hade ingenting att leva av, och han var utblottad på allting.
Vart han än kom för att söka arbete, sade man nej. Andra fingo arbete, men han fick ingenting. Han var stämplad som samhällsvådlig och en sådan var fredlös.
Det enda han hade att leva av var då han någon gång lyckats sälja en dikt till någon tidning, men det var så sällan och hungern kändes mycket värre efter varje gång han fått ut ett litet honorar.
Hans kläder voro utslitna, byxorna hängde i trasor, rocken var solkig och fötterna stucko ut genom skorna. Han skämdes för sig själv nästan, då han någon gång såg sig i spegeln och då solen lyste vågade han sig knappast ut på gatorna för att icke väcka uppseende.
Magnus trodde i det längsta att han skulle kunna skaffa sig arbete, men då det slog fel blev han mörk och bitter till sinnes.
Allteftersom hans hunger och armod växte
| 53 |
Men alla hans planer voro omöjliga att utföra, eller och voro de så galna att det icke skulle gagna till något om de utfördes. Det enda synliga resultatet av detta hat blev en mängd ursinniga dikter, där han frossade i blod och eld. Pengar fick han icke för dessa dikter, ty de voro för råa för Politiken och Facklan, som fick dem, kunde icke betala något.
Det enda han vunnit på sin diktning var en stor popularitet bland arbetarna och en ryktbarhet som gjorde att han knappast vågade sig ut förr än om kvällarna då mörkret fallit på.
Sommaren hade gått sin kos, skogarna och parkerna bleknade och blommorna i rabatterna vissnade och föllo samman. Regnet piskade marken och kylan kom insvepande över landet, människorna togo på sig sina överrockar och tyckte att det var ljufligt då den första snön virvlade ned över gatorna.
Men Magnus tyckte inte att det var ljuvt, ty han hade ingen överrock att taga på sig och snön var obehaglig för tårna.
Det värsta var att han icke lyckats betala hyran till första oktober, och nu var man långt inne i november. Värdinnan brummade för
| 54 |
Han vågade knappast hålla sig hemma längre, ty han var rädd för att värdinnan skulle kräva honom; därför höll han sig ute för det mesta. Han kom och gick, som en tjuv; aldrig vågade han sig till sängs förr än han var säker på att värdinnan gått och lagt sig och ständigt smög han sig ut innan hon hunnit upp om morgnarna.
Han hoppades dock kunna skaffa pengar och betala henne tämligen snart, men det visade sig vara omöjligt. Inga medel stodo att uppbringa. Han försökte sälja till de borgerliga tidningarna, meft ingen ville ha hans dikter; han var för illa känd och han diktade icke heller som poeterna dikta för det mesta.
Så en dag, just som han fått kläderna på sig och skulle smyga sig ut genom dörren, kom värdinnan utklivande från sitt rum.
-- Jaså, Knutsson tänker gå i dag också utan att betala hyran, sade hon, men det ska jag säga Knutsson att får jag inte betalt innan middan i dag, så hyr jag ut rummet till någon.
-- Jo, jag vill försöka göra vad jag kan, svarade Magnus, och försökte blidka henne så mycket som möjligt. Som frun vet, skriver jag i tidningarna och i dag har jag löfte om pengar.
| 55 |
Det sista ljög han för att både inge sig själv och frun hopp, men hon märkte det, ty det hade hon hört så ofta förr, och hon satte icke längre någon tilltro till Magnus’ fagraste löften.
-- Jaså, han vill inbilla mig i dag igen, att han ska få betalt för det han skriver i sina tidningar, svarade hon argt. Å, det är bara lort han skriver, för det har fru Anderson sagt, hon som bor mitt emot här, å hon förstår sig allt på sån’t hon.
Magnus hörde på en stund, men så tröttnade han och gick sin väg och smällde igen dörren efter sig.
-- Ja, kom ihåg att han inte får bo här längre om han inte betalar hyran till middan, var det sista han hörde av den förgrymmade gumman.
När han kom ner på gatan, föll ett snöblandat regn och gatorna liknade breda vattenfloder där människorna vadade fram. En fuktigt kall vind strök framåt gatan så att hela skyar av vatten slungades i ansiktet på honom.
Men Magnus var så upptagen med sina tankar kring hyran att han knappast märkte hur ruskigt det var. Först då issörjan trängde in till fötterna och gjorde dem kalla som isklumpar märkte han eländet i vädret omkring sig.
Han frös och tänkte ett tag gå in på ett kafé och skaffa något varmt i sig, men då han
| 56 |
Han gick modlös gatan fram och nu funderade han endast på var han just nu skulle skaffa sig en tjugufemöring till kaffe. Men nu vid denna tid kunde han icke träffa några bekanta, ty klockan var knappast åtta än och så tidigt var det omöjligt att få tag i någon.
Då han gick över Norrbro såg polisen misstänksamt efter honom och då han kom upp på Drottninggatan, tyckte han att människorna veko åt sidan för honom. Han kände sig både skygg och ursinnig, han hade både lust att fly människorna som ett skrämt djur och god håg att rusa på dem, sparka och slå dem till marken som en galning.
Han kände sig som en fredlös, en som stod på fiendefot med alla och som vilket ögonblick som helst väntade angrepp.
För att slippa obehagliga förnimmelser vek han nedåt Vattugatan, för att på bakgatorna komma fram till Folkets Hus.
Då han kom dit, var hallen folktom; endast städerskorna skurade i salarna och en av vaktmästarna gjorde då och då en rond.
Magnus slog sig ned på en bänk vid en av klädlogerna för att invänta någon som hade så gott om mynt att han kunde bliva hjälpt för stunden åtminstone.
| 57 |
Men det var hett och kvaft inne i hallen och som Magnus icke fått sova ordentligt de sista veckorna, så insomnade han snart och han vaknade icke förr än klockan var framåt tolv.
Men ännu hade ingen av hans bekanta kommit, trots det, att annars brukade de stå där och hänga dagarna i ända utan uppehåll, från morgon till kväll.
Hungern skrek nu i hans mage, men i
kiosken fick han sig en cigarrett och det lindrade
något.
