| 23 |
Nästa onsdagkväll var Magnus på utsatt tid i Folkets Hus’ hall.
Stockman hade ännu icke kommit och medan Magnus väntade gick han omkring och orienterade sig i förgården. Endast en gång förut hade han varit där och det var innan huset var färdigbyggt, medan det ännu var uppfyllt med byggnadsställningar och bråte.
Nu kunde han tydligt se hur stora proportioner huset hade, och som han aldrig förr hade sett något liknande, verkade alltsammans med överväldigande styrka på honom. De väldiga sandstenspelarna som uppburo fasaden åt gatan verkade som en symbol för den klass som har samhällets tunga på sina skuldror, och kanske arkitekten som byggt huset hade tänkt sig något sådant.
Då han gått in genom en av de stora ingångarna, som vimlade av ut- och ingående såg han att den stora hallen var nästan till trängsel fylld av folk.
Där voro män och kvinnor, unga och gamla,
| 24 |
Tidningsförsäljare gingo omkring och utbjödo under höga rop sina tidningar, en del sålde biljetter, en del broschyrer, men alla skreko de lika högt. Och högt emot hallens tak stego rösterna och ropen som surret från en jättebikupa.
Efter en stunds väntan kom redaktör Stockman, åtföljd av ett par unga män och genast dämpades sorlet något och de flestas blickar riktades mot den kände partiifrarens eleganta figur, som snart var omgiven av en skara arbetare, som tydligen kände sig smickrade över att få sola sig i hans glans.
Magnus höll sig avsides och ville icke verka påträngande, men han var dock snart upptäckt av Stockman som genast med översvallande vänlighet hälsade på honom och överlämnade den utlovade fribiljetten.
Samtidigt presenterade han Magnus för en av de mera bekanta revolutionärerna.
Det var en snickare vid namn Stenberg. Han hade något för fladdrande ögon och ett sätt att uppträda som verkade oroligt.
Nu var emellertid klockan åtta och mötet borde börja.
| 25 |
Man gjorde sällskap uppför de höga trapporna och kommo så till den stora möteslokalen. Den var fullpackad med folk från golv till läktare och de som icke hade sittplatser fingo stå i gångarna. Huvud syntes bredvid huvud och över tusen par ögon stirrade i förväntansfull lystnad mot tribunen där talaren skulle framträda.
Magnus sökte efter en lämplig plats och tyckte att längst nere i lokalen skulle det vara lämpligast. Men Stenberg drog honom i rocken och hindrade honom att gå.
-- Nej, här ska vi stanna, sade han, för här i hörnan har oppositionen plats.
Magnus stannade då vid Stenbergs sida i bidan på vad oppositionen skulle taga sig till.
Det var hett i lokalen och utdunstningarna från dessa tusen människor gjorde det nästan omöjligt att andas. En kvinna svimmade nere i salen och till och med Magnus, som icke heller var bortskämd med allför frisk luft, kände sig nästan illamående.
Hela salen satt i otålig väntan på Stockman, som lät vänta på sig, men äntligen kom han, och framme vid tribunen gjorde han en elegant bugning för publiken, vilken hälsade honom med så våldsamma applåder att väggar och tak skakade.
Sedan blev det en andlös tystnad och sedan Stockman druckit ett glas vatten började han sitt föredrag. Magnus hade aldrig hört någon
| 26 |
Han talade om arbetarklassen och han skildrade dess elände med bloddrypande färger; hur folk fick frysa och svälta ihjäl, hur arbetarna långsamt mördades i kvava fabriker och hur överklassen levde i lyx och överflöd, sugande arbetarfolkets blod. Så fick det icke vara längre, folket måste resa sig som en man och återtaga den egendom som överklassen stulit från dem. De måste beväpna sig, skaffa revolvrar och gevär, hämta dynamit ifrån förråden och på så sätt gå till storms emot samhället.
Magnus blev med ens slagen av skillnaden mellan privatmannen Stockman och revolutionären, folkuppviglaren Stockman. Det var som två olika människor, den ena var artig och förekommande som en kvinna, som verkade så ömhjärtad att hon knappast skulle kunna göra det ringaste djur något illa, den andra däremot som stod där i talarstolen var vild som en bärsärk och blodtörstig som en tiger.
Det kunde Magnus icke förstå, och han undrade starkt på om man kunde taga revolutionären Stockman på allvar och om han själv trodde på de bloddrypande satser han framslungade.
Det kunde ju vara möjligt, fast otroligt var det.
| 27 |
Stockman verkade dock hypnotiserande på sin publik, ungefär som en predikant för en tungomålstalareförsamling. För varje ord som han slungade ut steg oron och även Magnus drogs med i den allmänna upphetsningen.
Man suggererade varandra och det var som om osynliga hypnotiska strömmar arbetat emellan en och var som befann sig i den stora lokalen. Talaren suggererade publiken och publiken talaren.
Tusen kinder brunno av fanatisk upphetsning och tusen ögon lyste i ursinnig glöd. Händer knöto sig i krampaktiga ryckningar och munnar utstötte hesa skrin i raseri och ursinnigt hat.
För varje kraftuttryck från talaren brast församlingen ut i upphetsande bravo- och nedrop, händer slogos i våldsamma applåder emot varandra och fötterna sparkade våldsamt mot golvet.
Nu kom talaren in på kapitlet om påvar och fackföreningsledare, och dessa stämplade han som folkfiender och förrädare, vilka svikit sina ungdomsideal, och som nu inte gjorde något annat än bedrogo arbetarna och söpo upp deras surt förvärvade slantar.
Oväsendet, som för en stund hade lagt sig, började nu åter med fördubblad styrka. Några av ledarnas anhängare, som voro närvarande, avbröto nu talaren med starka rop på bevis, och
| 28 |
Det blev ett våldsamt tumult nere i salen, med vrål och våldsamma skrin. Knutna händer höjdes och sänktes i våldsamma rörelser, fötter sparkade, och efter en stund kastade vakterna under ett våldsamt slagsmål ut några av de värsta bråkmakarna.
Stockman, som för en stund hade måst avbryta sitt föredrag, började återigen i samma ursinniga fart och i än mer stigande häftighet.
Men länge fick han icke fortsätta förr än han åter blev störd av en ung man, nästan en gosse, som skrek om att man borde döda varje förrädare.
Magnus, som hade sin plats endast några steg ifrån honom, kunde förstå, då han betraktade hans gulbleka ansikte och hans oroliga fladdrande ögon att det icke var rätt ställt med hans förstånd. Och han tyckte synd om honom då han tämligen omilt fördes utom dörren av vaktmästaren.
Sedan fick Magnus konstaterat att det verkligen var en dåre som uppträtt på mötet, ty det visade sig att det var samma person som senare på aftonen försökte att med en revolver skjuta ned partiets chef, vilket dock hade misslyckats, och sedan hade han som obotligt sinnessjuk inspärrats på Konradsberg.
Nu hade Stockman hunnit till slutet av sitt
| 29 |
Mötet var slut och under avsjungandet av Carmagnolen utrymdes salen. Magnus, som hade blivit illamående av den olidliga hettan i lokalen, skyndade även ut för att få sig en mun full frisk luft. Men i trappan rådde en så våldsam trängsel genom alla dessa hundraden som på en gång sökte sig ned i hallen, att han varken kunde komma fram eller tillbaka, utan blev inklämd i massan och måste följa med den hundrahövdade ormen av sjungande människor, som slingrade sig ned genom trapporna.
Efter en stunds väntan fick han sin rock i klädlogen. Han sökte först en stund efter sina nyvunna vänner, men då han i den starka trängseln icke fick tag i dem avlägsnade han sig utan att ha tagit farväl.
Då Magnus kom ut, lyste på gatorna lyktornas långa rader, gatutrafiken hade börjat sina, ty det var så långt lidet att kyrkklockornas visare gått ett stycke över tolv.
Natten var vacker, stjärnorna tindrade bleka och en halväten måne gick fram över himlavalvet.
Nu var Magnus ensam, och med mössan i hand lät han den kyliga luften svalka sin överhettade panna medan han samlade sina intryck från mötet.
Han var nästan vimmelkantig av allt det
| 30 |
Själv hade han tänkt ungefär detsamma som Stockman sagt i sitt föredrag, men han hade gömt på det inom sig såsom varande brottsliga tankar, vilka borde dödas i sin linda, och aldrig hade han talat med någon om det.
Kanske både han och Stockman hade orätt,
men det skulle tiden få utvisa. Nu ville han
tro på den nya läran och följa den.
