Samhällets fiende / Kapitel 4 (1909) Author: Leon Larson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Några dagar gingo i trist enahanda på verkstaden och ute i det fria skred våren fram med solglädje och grönska.

Magnus hade förlorat all arbetslust, och dagarna i ända gick han i drömmar och fantiserade om det nya liv som låg framför honom. Han diktade nya sånger och för varje dikt öppnade sig nya himlar för honom och han levde i ett nytt skönhetsrike som han i sina dikter drömt åt sig.

Men då han öppnade sina ögon och såg den värld han levde i, blev han bitter och mörk till sinnes. Han såg en tröstlös öken av svält och umbäranden öppna sig framför honom, och han blev förtvivlad ibland, då han icke såg några möjligheter att undvika den. Han hade gått ett stycke i denna öken, så att han mer än väl visste hur törnströdd och stenig den vägen var. Men vandringen var en gång börjad och han måste fortsätta den tills han stupade i sanden, såvida han icke föredrog att sluta den med ens.

Men det sista ville han icke, åtminstone icke nu genast.

32

Vad skulle han göra för att nå något bättre, frågade han sig ofta, och vad skulle han göra för att få något att sträva för? Hans barndom var ju för längesedan förbi, och nu längtade han med hela sin ungdoms styrka efter något som vore hans eget, något som han kunde få värna om och kämpa för.

Han var ju man, och varför skulle han icke få kämpa; han hade ju blod i ådrorna, och muskler i armarna och sin ungdoms hela begär att få utföra något. Det skulle helst vara något stort, men kunde han icke det, så ville han åtminstone tjänstgöra som den ringaste trosskusk i den armé, som drog ut att erövra en ny värld för kommande släkten.

Men han dugde kanske icke till det en gång, ty alla människor hade ju alltid sagt att han var en odugling, som icke kunde användas till något. Och kanske han var det.

Han trodde det ibland.

Aldrig hade han fått ha någon fri vilja, den hade ju blivit stympad och sönderslagen i sin linda och den som icke har någon sådan skall aldrig nå fram dit där deras drömmar sträva.

Då han ville resa sig upp hade han ständigt haft någon över sig; som barn hade modern kuvat honom, som äldre hade han alltid haft principaler, verkmästare, förmän och äldre arbetare över sig och aldrig hade han fått råda

33

över sig själv, ty alla hade gjort bruk av sin myndighet.

Aldrig hade han heller haft några vänner och nu längtade han efter sådana, fast han dock var rädd för att falla i deras makt.

Men vänner kunde han ju lätt skaffa sig i Folkets Hus. Där hade han dem redan för resten och där hörde han hemma, eftersom han var av samma klass som de. Och de som han redan hade vunnit tycktes ju icke ha något emot hans sällskap, utan tvärtom tycktes vilja söka honom i stället.

Magnus blev glad då han tänkte på detta och han beslöt sig för att uppsöka en av dem. Broström på Facklans expedition.

Samma kväll gick han dit.

Broström bodde på Luntmakaregatan i ett litet mörkt rum, med låga fönster, som vette åt en smutsig bakgård. Det var på samma gång hans bostad och expeditionslokal och hela det lilla kyffet var upptaget av tidningshögar och böcker.

Magnus blev väl mottagen och det syntes att Broström gladde sig åt besöket, men för tillfället hade han brådtom med att slå in paket med flygblad som skulle med posten följande dag.

Magnus slog sig ned, och medan han väntade tog han böckerna i betraktande.

Där fanns först och främst, En »Anarkists Minnen» av Krapotkin, Herrens Memoarer, en

34

bok av Bakunin samt massor av andra i sociala frågor. Men av romaner fanns där icke många, endast ett par av Strindberg, samt några av en rysk författare.

Denne Broström hade dock något att sträva för, ett kall att uppfylla, tänkte Magnus då han slutat med bokgranskningen och i stället såg på hur flinkt och vackert Broström slog in sina paket. Det var icke ett så ringa arbete han utförde, ty varje flygblad, som han sände i väg, skulle väl göra sitt gagn. Ty flygbladen voro gnistor som skulle tända eld i hjärtan och av den elden skulle den stora revolutionens låga flamma upp en gång.

Det var ett uppoffrande arbete han såg, det skedde i tysthet och utan stora åthävor, det belönades icke och ingen tackade den, som utförde det. Hur många tusen var det icke, som i likhet med Broström arbetade och gjorde gagn på så sätt och hur många var det icke som tog emot förföljelse och fängelse för denna deras uppoffring. De arbetade i kvava fabriker om vardagarna och många av dem förtjänade knappast till maten för dagen och ändå kastade de bort både tid och pengar, hälsa och krafter i denna tysta kamp för idéerna.

Så tänkte Magnus och han greps av aktning inför alla dessa tusen tysta arbetare och han önskade bliva en av dem och strida som de.

Nu hade Broström slutat sitt arbete. Det

35

hade varit tröttsamt, ty han sjönk ned på en tidningshög och torkade svetten från pannan.

-- Så där ja, nu är det slut, sade han efter en stund, och nu ska vi dricka te, så kan vi språka bättre.

Teet var snart kokt och snart voro de inbegripa i ett livligt samtal medan röken från deras cigarretter i blåa ringar bolmade mot taket.

Magnus berättade om sina öden, hur ensam och värnlös han var och hur han nu längtade efter något att ägna sina krafter åt.

Ingenting var ju lättare, menade Broström. Det var ju endast att gå in i klubbarna, så skulle snart arbetet komma sedan. Där kunde han få de vänner han sökte och goda kamrater till på köpet, som han kunde lita på.

-- Du, som har begåvning, kan göra stort gagn, sade han. Skriv i våra tidningar och hjälp oss i vårt arbete så är det många som skola tacka dig. Men du får inte vara harhjärtad, utan skaffa dig mod och vilja, och vilja mest, för har du inte det, så går allt åt helvete, om du har aldrig så stor begåvning. Och gå rakt fram, hur djävligt det än ser ut; får du lida för dina idéer, så lid, skäller folk på dig så skäll igen av tusan fan, och håll dig alltid rak i ryggen. Gör som jag säger och du ska kunna göra mycken nytta.

Det var tal som Magnus aldrig hade hört förr och han beslöt att följa det så långt han

36

kunde. Han skulle väl även kunna göra så, då så många andra kunde det.

Då Magnus betraktade Broströms satta och seniga kropp, hans energiska anletsdrag och de kloka ögonen, förstod Magnus att det var en man med en stark vilja och som aldrig skulle böja sig för någon.

Det var en sådan vän som Magnus behövde.

Ännu en stund sutto de samspråkande, men sedan måste de gå, ty Broström skulle till ett möte och sälja tidningar.

De skiljdes vid Adolf Fredriks kyrka och Magnus hörde Broström säga: »Kom ihåg vad jag sagt dig,» och så såg han honom försvinna i en av kyrkoplanteringens mörka gångar.

Då Magnus blev ensam satte han sig på en bänk, och såg på stjärnorna och njöt av det vackra vädret.

Han hade blivit så styrkt av Broströms ord, att han kände sig som en annan människa. Det var som järn för honom och det var sådant han behövde. Nu var han på väg att ryckas upp ur sitt grubbel och nu stundade en tid av verksamhet och glädje.