| 37 |
Våren är orons tid. Då gror allting och allt levande strävar emot ljuset. Och det som inte strävar uppåt, måste gå under, ty våren är kampens tid och då får allt liv som har styrka att leva.
Nordens människor veta detta. Under åtta månader om året frysa de och förgås nästan i längtan efter den vår som så länge låter vänta på sig. Under denna tid magasinera de kraft i så väldiga mängder att den ovillkorligen måste taga sig utsprång genom en våldsam explosion.
Nu hade tiden skridit så långt fram att solen lyste över maj månad, och träden i parkerna stodo i sin första gula grönska.
Människorna voro glada och nöjda med sin värld. De gingo och tittade på solen om dagarna och de som hade råd gjorde sig redo att fara ut till sina landställen. På Östermalm kritades fönstren, vilket visade att sommarsäsongen börjat på fullt allvar. Men på Kungsholmen och i de andra arbetareförstäderna kritades inga fönster, ty därifrån reste ingen till landet. Men våren hade dock gjort sitt inträde även där.
| 38 |
Nu voro arbetarna mörka i hågen, ty det känns bittert att svettas inne på en mörk fabrik, då solen lyser från blåa rymden och då ljumma vindar spela vackra visor i lummiga träd.
Det var nog mer än en förbannelse som slungades från de sotiga fabrikerna i väster till stenpalatsen i öster, och det var väl nog mer än en näve som knöts efter mälar- och skärgårdsbåtarna, som med lyckliga människor ombord ångade ut mot holmar och vindomsusade skär.
Under långa månader hade de frusit och farit illa och då våren icke förde någon glädje till dem blevo de bittra och ondsinta. Och deras bitterhet kreverade i strejker och kravaller.
En av de mest missbelåtna var Magnus. Han vantrivdes och var olustig och arbetet hatade han mer än förr. Hela dagar gingo utan att han gjorde det ringaste. Han skällde på sina kamrater och han var uppstudsig mot verkmästaren.
Han ville ut och bort från alltsammans, men vart det visste han icke. Ibland tog han på sig rocken och lämnade verkstaden mitt på förmiddagen, men då han kom ut, blev han snart trött på att driva omkring på gatorna. Så vände han tillbaka till verkstaden och började för en stund arbeta som en galning för att på något sätt döda sin oro.
Men ingenting hjälpte, och allt vad han tog sig till med var som förgjort. Han slarvade med
| 39 |
Han ville ha mer betalt, men det fick han icke.
-- Då Magnus lärt sig arbeta ordentligt, fick han till svar av verkmästaren.
-- Då slutar jag, hotade han.
-- Gör som Magnus vill, svarade denne lugnt och godmodigt, här finns gott om andra i stället.
Och Magnus stannade, fast han var ursinnig och arg både på sig själv och verkmästaren.
Om kvällarna gick han i Folkets Hus och träffade sina nya vänner.
Där fick hans missnöje ny näring, och varje ord, varje sats han hörde gömde han med begärlighet och smälte om det efter sitt sinne. Ont och gott tog han emot och sväljde det utan urskillning. Unga pojkar som gått i skola hos Stockman blevo hans läromästare. Stockmans tankar och Stockmans idéer fick han till livs genom deras mun. De hade själva icke kunnat smälta allt som de hade hört, men de kände sig ändock mogna nog att gå ut som agitatorer för den nya läran.
-- Varför ska vi med vårt arbete understödja klassamhället, menade en som knappast var sexton år och som visst aldrig arbetat.
| 40 |
-- Ja, varför ska vi svettas för tjuvsamhället, sa en annan, som var ungefär lika gammal.
-- Samhället består av tjuvar och bestulna, lärde en annan ungdom. Vi ska inte längre vara de bestulna, utan vi ska själva börja ta för oss av vad som finns. Det blir inte stöld om vi skulle börja göra på så sätt, för vi och våra fäder har arbetat åt tjuvarna och då ha vi rätt att återtaga det stulna. Eller ska vi inte det kanhända?
-- Jo, visst fan har vi rätt till det, svarade hela skaran i korus, som hade hört honom.
För det har Stockman sagt, fortsatte han, och Stockman han vet nog va som ä’ rätt och inte ä’ rätt. Vet han inte det?
Jo, Stockman hade alltid rätt.
Allt vad Stockman hade sagt och lärt var kungaord, och det var ingen som hade rätt att tvivla på det. Det var ingen heller som gjorde det, utan alla voro de ense om att han var den ende som visste sanningen, den ende som talade förstånd och den ende icke förrädaren inom det stora arbetarepartiet.
Endast Stockman dugde. Och alla andra voro mer eller mindre misstänkta individer för att icke säga förrädare, som man på ett eller annat sätt borde oskadliggöra.
Så gingo dagarna, och för varje dag som gick blev Magnus mer och mer indragen i denna krets av unga revolutionära pojkar. För varje
| 41 |
Han nöjde sig icke längre med, att vara lyssnaren, utan han började predika som alla andra. På verkstaden höll han långa föredrag, sprakade med glosor från Folkets Hus, värvade anhängare bland de yngre, och bland de äldre kamraterna fick han några ovänner.
Och Stockman hade på så sätt vunnit en
ny eftersägare av sina läror, ett nytt exemplar
till de andra hundradena av unga pojkar som
med uppblåsthet och stora ord gingo ut för att
införa det nya samhället.
