Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Historia. Finlands konstitutionella mansålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det kom i en teologie professors festtal vid
universitetets kejsarkrönigsfest den 20 september 1856, och den
professorn hette Frans Ludvig Schauman. Han talade om
Finlands förhoppningar på fri nationell utveckling, på
finskans höjande till bildnings-, domstols- och styrelse-språk,
på laglydig redbarhet hos regeringen, på kallelse till
landtdag och på vidgad tryckfrihet. Talet var ett fullständigt
genomtänkt framtidsprogram, som samlade alla landets
liberala krafter till gemensamt arbete. Den första frukten
blef en redogörelse af finanschefen, hvilken följdes af en
undersökningskommitté och den gamla Haartmans afgång.
Hans efterträdare, Langensköld och J. W. Snellman, fingo
genomföra både ordnad tuligräns mot Ryssland[1] och ny
myntrealisation i förbindelse med Finlands finansiella
frigörelse från det stora riket. Senaten fick ändrad ställning
genom direkt aflöning i stället för det hittills från 1809
bibehållna stadgandet, att medlem af senaten behöll sin
förra tjänst och lön. Finska kommittén återstäldes; 1859
kom kejserlig befallning till senaten att uppgifva hvilka
ärender främst fordrade ständernas medvärkan, men svaret
afgafs icke förr än 1861. Under tiden hade lossats på
skråtvånget, men presstvånget skärpts, genom grefve Bergs
personliga ingripande.
Det kräfdes lugn och ihärdighet att nå fram till
målet: en landtdag. 1861, när den med tillförsikt
väntades, gaf kejsaren tillkänna, att “högre statsinträssen“
hindrade honom att sammankalla landtdag, hvaremot han
fann sig oförhindrad att anbefalla utväljandet af ett
ständerutskott om 12 medlemmar af hvarje stånd, att i
Helsingfors gemensamt öfverlägga om de landtdagsärenden, hvilka
i kejsarens propositioner skulle dem föreläggas. Manifestet
härom var en öfverraskning, till och med för en del af
senatorerna; senatens flertal aflät en tacksamhetsadress,
med lätt antydan att folket “blott på den af lagen
utstakade väg” ville vinna en bättrad lagstiftning;
mindretalet inlade däremot en kraftig och oförtydbar protest
emot utskottet såsom ersättning för landtdag, och begärde
tydlig förklaring, att utskottet endast skulle betraktas som
beredningskommitté. I hela landet blef rörelse, framstående
män från alla trakter skyndade till Helsingfors, där möten
höllos och adressförslag debatterades, under icke dold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
