Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Historia. Finlands konstitutionella mansålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under den nya tiden — den Alexanderska — brusade
tvänne mäktiga strömmar genom landet: den ena uppbar
finskans likställighet med svenskan såsom landets hopp och
räddning, den andra häfdandet af landets konstitutionella rätt
såsom främsta fosterländska kraf. J. W. Snellman,
finskhetens apostel, hade kämpat i skilda lägen, ifrigt och
bittert, snart tjugo år, för sin nationalitetsidé. Nu var han
kejsarens rådgifvare och begagnade sig däraf att på
administrativ väg lösa språkfrågan. Utskottet hade
petitionerat om tillsättande af en kommitté för frågans
utredning och man hade väntat att den skulle behandlas som
landtdagsärende. Nu utfärdades, kort före landtdagens
öppnande, ett kejserligt reskript, hvari finskans och svenskans
likställighet såsom officiella språk i princip faststäldes, med
en öfvergångsperiod af 20 år. Detta Snellmans åtgörande
förklarar en del af den bitterhet, med hvilken språkstriden
allt sedan förts. Måhända har det påskyndat finskans
upptagande till domstols- och styrelse-språk i jämbördighet
med svenskan. Men säkert är, att det försvagat Finlands
konstitutionella styrka och gifvit ett föredöme af
missaktning för landtdagen, som ty värr icke saknat efterföljd.
Det kan icke häller nekas, att konstitutionens
upprätthållande under stridsåren i vida högre grad inträsserat
den liberala svensktalande delen af nationen än de
svenskar, hvilka satt finskt språk på sitt banér, och hvilka
till stor del hade föga inträsse för politisk utveckling.
De finsktalande bönderna stodo egentligen utanför
partikampen, om den än väsentligen uppbars af bondeståndet
vid landtdagarna, hvilket, jämte prästeståndet, räknade
finskhetens banérförare bland sina ledande män. I adeln
och borgarståndet togs ledningen af de konstitutionelt
inträsserade, till dess språkstridens häftighet hunnit
framkalla ett “svekomanskt“ parti, som med mindre
moderation än de äldre liberala behandlade den viktiga
kulturfrågan — hvilken, ifrån att gälla finskans rätt i Finland,
småningom öfvergick till att gälla svenskans.
Lagstiftningsarbetet skred emellertid framåt med god
fart. Adeln afsade sig större delen af sina
företrädesrättigheter, husbehofsbränning afskaffades, tryckfrihetslag
stiftades gemensamt af monark och ständer, men endast
för begränsad tid, hvarefter redan i maj 1867 en
trycktvångsförordning återförde censuren, om ock bättre ordnad
och länge humanare utöfvad än under förra censurskedet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
