Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 7. Språk och odling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
7. Språk och odling.
“Kulturkampen“ mellan svenska och finska har
utvecklat det finska språket, höjt den finska bondens
bildningsnivå och framkallat en finsk litteratur, under det
den svenska bonden icke häller blifvit öfvergifven af de
sina. Som naturligt var, är det i synnerhet ifrån
universitetet detta arbete utgätt.
Universitetet hade ännu långt in i vårt århundrade
latinet till sitt modersmål. Först blef svenskan och andra
modärna språk, slutligen äfven finskan lika berättigade
med latinet som den akademiska lärdomens språk. Men
om få kunde läsa en latinsk disputation, ännu färre kunde
läsa den finska. Ty språket, det språk, som skulle meddela
den lärda forskningens resultat, stod ännu under debatt.
Den alltifrån 1500-talet som skriftspråk använda västfinskan
ägde bibeln och lagboken, religiösa och ekonomiska värk,
förordningar m. m. i icke ringa antal, när arbetet på språkets
utvecklande i vårt århundrade vidtog. Då framträdde sats-
och formläror, hvilka betonade östfinskans företräden. Men
västfinskan segrade, sedan Elias Lönnrot slutit sig till dess
anhängare.
Af gammalt hade man sig bekant, att finnarna ägde
en folkpoesi, som genom arf fortplantats ifrån släktled till
släktled. Först betraktades denna som hednisk och
därför otillbörlig i ett kristet samhälle. Sedan fattade man
historiskt inträsse för den. Men, under inflytande af
romantikens reaktion mot den bestående bildningen af
fransk typ, vaknade ett varmt inträsse för det
undangömda, bortdöende sångararfvet hos det af tidsbildningen
oberörda folket, och detta såväl i Sverge som Finland.
Geijer och Afzelius samlade våra svenska folkvisor, ännu
senare äro de samlade i Finlands svenska bygder. Lönnrot
blef den förnämste samlaren af det finska folkets
sångskatt. Detta gamla, som var så nytt, mottogs med
hänförelse och gaf fosterlandskänslan nytt lif.
Lönnrot hade 1831, jämte andra vänner af finskt
språk, stiftat det Finska Litteratursällskapet, hvars
värksamhet bildar en viktig insats i det finska kulturarbetet.
Redan 1835 kunde han med sällskapets skrifter införlifva
de sånger, han på skilda orter upptecknat och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 6 23:16:34 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/finland/0033.html
