Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Språk och odling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanbundit till ett “finskt national-epos“, Kalevala. 1849 utgaf
han en förökad upplaga, finska lyriska dikter (“Kanteletar“);
trolldikter, ordspråk m. m. samlade han äfven och utgaf,
äfvensom ett stort lexikon öfver finska språkets hela
ordförråd. Och andra hjälpte till: öfversättningar af den
europeiska odlingens främste skalder, af romaner och
noveller, riktade språket och stadgade satsläran. Så togo
finska folkskalder, därefter skriftställare af högre bildning
till orda på finskt mål; så höjde sig den “finskspråkiga“
tidningsprässen och öfverflyglade den svenska (76 finska
mot 57 svenska periodiska skrifter utkommo 1890). Från
finska till svenska ha icke få skönlitterära arbeten blifvit
öfversatta, språkforskare i och utom Finland bearbeta de
finska stammarnas språkmateriel.
Men högt öfver den finska andens modärna skapelser
höjer sig folkpoesiens bästa alster, de berättande dikterna
i Kalevala, de lyriska i Kanteletar, dessa samlingar,
hvilka Lönnrot skänkt sitt fosterland. Den kritiska
forskningen har numera påvisat, att “Kalevalas“ sägner icke
äga hvarken den ålder eller den originalitet, hvilka man
först tillade dem. Tvärtom, de utvisa, liksom de många
lånorden i finska språket, att beröringen med
skandinaviska stammar går mycket längre tillbaka i tiden, än
historien vet omtala. Sångens nuvarande skick är icke
synnerligen fornåldrigt; både medeltidssägner och helt
modärna tillskott hafva af samlaren hopväfts med
omdiktningar af fornskandinaviska och ryska mytsagor. Därtill
komma ock rent finska naturmyter, gemensamma för alla
finska stammar. Den sista forskaren i dessa ämnen, J.
Krohn, uppvisar de skilda beståndsdelarnas källor, påvisar
hur otaliga varianter upptecknats i vidt skilda trakter
och huruledes Lönnrot valt bland dessa och med egen
diktning sammanfogat hvad föregående “runo-sångare“
icke redan förenat. Men episoderna (de skilda dikterna)
ha icke kunnat så hopsmältas, att de bilda en hel sång
med en enda medelpunkt. De utgöra i stället flera sköna
dikter, i äkta finsk poesi ombildande både inhemskt och
lånat materiel.
Wäinämöinen är den främste personen i sångerna, än
framstäld som vis man, än som en gud, sångkunnig,
kännare af tingens ursprungsord, hvilket dock icke alltid ger
honom seger i striden med det onda Pohjola-folket,
hvarifrån han vill taga sig en brud och röfva en skatt. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
