Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Modren och Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den späde sjelf en tår af menlös fromhet gjuter,
I det hans hufvud tätt till hennes famn sig sluter:
Då moderligt hon rör hans pannas lena hår.
«Säg, mamma, är det Gud, som står der och upplåter
Sin himmels gyllne port, och ser så huldt hit ner?» —
«Ja, det är han, min son, hans kärlek, som så ler
Åt sina barn, i det han åter
Välsignadt skön sin dag oss ger.
Hans barn är du också. O! låt med blommans anda
Och fågelns morgonsång ditt hjertas suck sig blanda.»
Nu öfver skogens bryn en gyllne båge syns;
Och medan mer och mer den rundar sig och stiger,
Allt i högtidlig väntan tiger.
Men snart af lundens chor en symfoni begyns:
Hon står der, i det blåa, rena,
Ock blickar öfver skapelsen,
Hon, af hvars ögonkast allena
Naturen lever, ny igen.
«En gång ur dödens natt», utropade Melida,
«Framstrålar för mig så ditt anlete, o Gud!
Hvad känner då min själ? Med hvilka högtidsljud
Tillber hon i det ljus, som dina blickar sprida?»
Vid dem ord försvann den sköna syn,
Bakom en förlåt gömd, som öfver himlens bryn
Sig bredde, väfd af elfvens imma.
«Dock se, den regnar ner», Melida ropar glad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
