Selma i sin vagga låg,
Drog sin lilla mun i löje,
Jollrade för sig sitt nöje,
Såg, hvad ingen annan såg;
Såg så lifligt, som poeten
Ser dem på Cytherens strand,
Två Chariter hand i hand,
Ömheten och Menlösheten.
Lik Cupido, då han än
Blott med sockerpilar lekte,
Menlös sina syskon smekte,
Dufvornas förtrogne vän,
Ler hon, och de sköna, milda.
Främmandena fägna vill,
Som der sväfva af och till,
Komna för att henne bilda.
Hon sin lilla hand dem ger:
De vid hennes vagga stanna.
Luta panna emot panna,
Tåras, rodna och se ner.
Himlaglans i rummet skiner;
Barnet undrar på dem tyst
Och, ej länge af dem kysst,
Antar deras söta miner.
Hvad osynlig ande se'n,
Rörde vaggan, visste ingen.
Tiden gick och med i ringen
Stod den lilla sköna re’n.
Med i dansen, af de tvenne
Gratierna ledd, hon kom,
Och betagne svängde om
Alla ynglingar till henne.
Alla hviska: se på den!
Och hon rodnar, och man brinner.
Hon väl hundra segrar vinner;
Men hon - mister dem igen.
Tills den tredje af Behagen
Vecklade en morgon opp
Hennes sjuttonåra knopp
I sin fulla glans i dagen.
Glada Vettet i en dröm
Smög ett ord i hennes öra:
«Flicka, för att kunna röra,
Var oskyldig och var öm.
För att bibehålla tycket
Var förståndig och var glad.»
Selma är, som Gratien bad,
Ack! för mycket väl - för mycket!
