Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidens filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IG
Och tröttar dig att nä en gräns, som evigt flyr.
Förskräckt att spegla blott dig sjelf i djupets bölja,
Du ropar an den makt, som öfver rymden rar.
En gränslös, formlös hamn! Hvad dimmor honom hölja!
Hvad mörker kring hans thron, som i en afgrund står.
Den stod allena der, förr’n någonting var vordet.
Men säg, hvad gjorde Gud millioner år förut?
Då han att skapa allt, behöfde blotta ordet,
Hvi kom det förr ej fram, och hvarföre till slut?
Allfader heter han, och är en son af ingen:
Af intet är han sjelf, ej mindre än hans verld.
Ve dig! du skapte sjelf din skapare af tingen:
En bild blott är din Gud och all din visdom flärd.
En vantrons labyririth, af offer fylld, är lifvet:
Med falska vingars flygt tänk ej att komma ut;
Gå, sök det ledningsband, som blef den sluge gifvet;
Och, se’n du trollet fällt, vinn skönheten och njut.
Njut, inen förstå det rätt: att glädjen ej må svika,
Ej bli en plåga blott. Vill du förhöja den,
Ställ speglar rundt om dig och njut i dem tillika;
Gläd andra med ett ord: de glada dig igen.
A.
Men när jag lider sjelf, bland tusende som lida,
Hvad är min tröst?
RÖSTEN.
Att dö. Det kan du, när du vill.
Har ej ditt usla lif dock en behaglig sida,
Då du kan sluta det och än likväl är till?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
