Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisten och landtpresten 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När en berättar så, en annan så -
Hvem skall nian tro ?
LANDTPRESTEN.
Hur vanligt, att af två,
Som hufvudsaken lika sant berätta,
Den ena anför det, den andra detta.
Författarkonst förstodo ieke de,
Ocli sökte ej dess pris. Blott hvad de se
Och höra fått och funno mest märkvärdigt,
Föll dem ur pennan, utan omsorg färdigt,
Och dock så skönt i all sin enkelhet.
Om, hvad förnuftet af sig sjelft ej vet,
Gud genom dem oss ville uppenbara,
Så måste han för irring dem bevara.
RABULTSTEN.
Om de än varit himlens sändebud,
Hvarom man strider, tror du väl, att Gud
Dem in i örat blåst allt hvad de skrifvit?
LANDTPRESTEN.
Allt hvad gudomligt är, har Gud ingifvit.
RAUULISTEN.
Är Gud tvetalig? Har han annat sagt
För Lukas, annat i Matthei penna lagt?
LANDTPRESTEN.
De voro dock (j verktyg blott. De tänkte,
De skrefvo med den kraft, som Gud dem skänkte
Af fritt förstånd; och undföll dem i smått
Ett fel, så var det deras eget blott.
På sådant läggs nu vigt, på sådant spejar
En småaktig kritik, som hjertlöst dre j ar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
