Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisten och landtpresten 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Hon, hvilkens kall det är att bära vård
Om den himlen tända altarflamman.
De verka skilda och likväl tillsamman.
Om det sker rätt, så mötas de till slut,
Då allt i evig klarhet vecklas ut.
Men redan här bispringa de hvarandra,
Två floder likt, som, fast de skilda vandra,
Dock sprida grönskan till hvarandras strand
Och fruktsamt göra ett gemensamt land.
Hvad mensklig ordning röjt, kan sedan bära
Den goda säden af en himmelsk lära.
RABULISTEN.
Om jag förstår dig rätt, så viger du
Dock till ett par de skildt uppfödda tu.
Men jag är rädd att de förlikas föga.
Ty vaksamt är förnuftets husbond-öga
Och skarpt dess klander af den fromma list,
Med hvilken tron vill smusla bort sin brist.
LANDTPRESTEN.
Att mellan dem skall knytas en förening,
Som gör de tu till ett, är ej min mening.
En fader skänkte åt sin son,
Som skulle resa hemifrån,
Ett vackert ur, för honom lagom.
Men det i golfvet föll en dag;
Se’n kom det aldrig mer i lag.
Det blef, som sjuka pläga, dagom. *
Då sändes honom af hans far
* Journalier: i hvilken bemärkelse ordet är nyttjadt, ehuru den i våra
ordböcker ännu icke blifvit upptagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
