Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisten och landtpresten 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Ett nytt, som mer fullkomligt var.
«Behåll dem båda; men dig rätta,
När de gå olikt, efter detta.»
Så fadren böd. Men sonen nu,
Ej nöjd med denna dyra gåfva,
Tror blindt på mästare,, som lofva
Att göra ett utaf de tu.
Att ta’ dem sönder, går behändigt;
Men att de skilda sammanslå,
Misslyckas måste ju nödvändigt.
Dervid förstöras begge två.
Se der en bild, som tydligt säga torde,
Hur jag förstår, att man det fatta borde.
Min önskan vore, att theologin
Ej lät sig störas af filosofin;
Men att hon deremot åt denna unde
Att gå sin egen väg, så långt hon kunde.
Dock räds ej tron förnuftets röst. Tvärtom
Begär hon på det ord, från himlen koin,
Dess pröfningsblick. Men att det, som det tycker
De helga blad, det erkänt, söiidcrrycker
Och dem förtyder: skulle hon ej varm
Deröfver bli af nit, så väl som harm?
KABULISTEN.
Skall då förnuftet fegt sig sjelft förneka,
För att med helga skuggverk barnsligt leka?
LAXDTPRESTEN.
Hvad vet det sjelft, som ej ett skuggverk är P
Dess egen tankekraft är en mystér.
Skall det ej tro, då det i tvifvel stannar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
