Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisten och landtpresten 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En högre rost, som hvad det tänkt, besannar’,
Se, hvad förnuftet tänker, men ej mer
Än tänka kan, fast det nödvändigt sker,
Om Gnd, om dygden, om odödligheten:
Det styrks i tid och ruin, i verkligheten,
Af det i dem oss gifna himlaord.
Det inföll Newton, då han på vår jord
Såg ned ifrån sin himmelska begrundning,
Att hennes poler sÖnko från sin rundning.
Hon sjelf beviste se’n, då hon blef mätt,
Att Newtons snille hade gissat rätt.
Så anar tänkarn vid sin lampa redan
Hvad dagen, som går upp, förklarar sedan.
En högre verld blir viss för tron, som ser
Det helga ord från himlen stiga ner;
Ser öfver dem, som det kring jorden bära,
Guds klarhet stråla, så i verk, som lära;
Ser honom sjelf, som öfver solars sol,
Bland tusen verldar, ställt sin allmaktsstol,
På jorden vandra, först igenom öcknen,
Der Israel förnam hans röst i töcknen,
Se’n på den väg, der Sonen, himlaren,
Af Fadrens härlighet ett återsken,
Går fram och bär sitt kors, sin törnekrona,
För att eri fallen verld med Gud försona.
Lik insjön, i hvars djup man himlen ser,
Der solen sjelf sin glans så mildrad ter,
Att ögat tål den: speglar för oss Skriften
Ej blott Guds hand i alla tidens skiften,
Men ock hans hjerta, hvars barmhcrtigliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
