Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitter strid emellan Far och Son 1841
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Ju mindre den bekännes, oeli med tiden
Blir kärlek, kärlek, som ej slockna kan.
Se dem i stormen, som demoniskt hviner
Bland fjellets troll, livars lakan spöklikt skiner;
Der klippan darrar, från sitt fäste skild.
Och forsen rasar fram allt mera vild;
Hur med sin starka arm han henne stöder!
Hvad sinnrik bild bakom idyllens flor,
Hvad mening, som den tyst åt oss förtror!
Till slut, när Sanna är ej mer Barbara,
Och Hulda kommer för att allt förklara,
Hvad skön förening! I en dylik frid
Upplöser sig de begge folkens strid.
Hvad hon än skildra må af menskolifvet,
Det rör oss ljuft, som af en engel skrifvet,
Och hennes löjen leka såsom små
Menlösa barn, med fint förstånd ändå.
Det muntra skämt, den milda känslan höja
Hvarandras färg och smak, som mjölk och bär.
Yid hennes taflor våra ögon dröja,
Vår tanke vid den själ, som blickar der.
Om de ock endast «Hem» och «Grannar» måla,
De af ett återsken från himlen stråla.
De likna, ined ett ord, naturen sjelf,
Som speglar i ett sund, en elf,
Den gröna strand, der glada tärnor
I oskuld leka vid den trefna byn;
Men ock det höga blå, de klara stjernor,
Och templets hvita torn i piirpurstänkta skyn.
F r a n z é n .%. Dikter. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
