Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid generalskan Armfelts död 1803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock, den dubbla frestelsen,
Att af lyckans smicker d of va s,
Att förtvifla vid dess hot,
Stod hon segrande emot.
Ej förblindad af den glans, som höljde
Hennes son* i majestätets skygd,
Medan hof och ständer, stad och bygd,
Lydigt, tjusta, hans triumfvagn följde;
Medan afund, med förbitna qval,
Bar hans släp, och hatet stumt sig döljde;
Satt hon gömd i skuggan af sin dal
Och hans stolta bild — med tårar sköljde.
Det kom en annan tid. Hvad skiften! hvilka slag!
Hvad fasor, som ännu, i minnen blott, förfära!
Och hennes ömma själ var ej för menskligt svag,
Att öfverlefva dem — en dag?
Ett modershjerta kunde bära —
O styrka! — all den skräck af länga grymma är!
Så krossad i sitt barn, hvem läkte hennes sär?
Hvem? hvilken mensklig makt, i södern eller norden?
Det ges en himmelsk makt på jorden;
Det ges en Vän, bland oss, ehur fördold i skyn,
Med lära och med föresyn,
Vår läkare, vår tröst i alla skiften vorden.
Som Han, förglömde hon sig sjelf vid andras nöd.
Som Han, värnlösa barn hon till sig komma bod:
Och att sin ömhet tillfredsställa,
Som för en biltog son försmälte utan hopp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
