Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid generalskan Armfelts död 1803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Hon blef en mor för dem, de faderlösas tropp:
Sjelf säll att göra andra sälla.
Men hon gick, att sin belöning fä.
Ofvergifne stan I här, I små,
An vid stoftet af er skyddarinna.
Grafven öppnas. Dit skall hon försvinna,
I det mörka djup, bland mask och sand.
Grafven slutes. Snyften vid dess rand:
Och gån bort, så utan stöd, som band.
Nej ännn, att edra steg bevaka,
Hennes omsorg följer er tillbaka.
Trösten er, och minnens livad hon bod,
Ofta sjelf er ömma lärarinna.
Dermed, dermed, efter hennes död
Prisen er välgörarinna,
Att I lefven, som hon bod.
Barn, lyden hennes bud: «ehvart I magen vandra,
Blott ärlighet och flit berede väg för er:
Och söken I det arf, en himmelsk fader ger,
Barn, våren bröder mot h varandra.»
Så sjelfva hennes sorg förädlades till dygd,
Till glädje för en gagnad bygd.
Och denna hulda själ, som lefdc blott för andra,
Var värd den stora tröst, den himmelskt sköna lott,
Att kunna göra menskor godt.
Tills plötsligen ännu, att hennes ålder kröna,
Försynen henne lät en jordisk glädje röna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
