Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
Ej god på Gustaf Sigrid är hvad hellre; Och när hon
slapp hans kätterska besök, Hon renade hans spår med
helig rök. Jag känner detta ej af vanligt sqvallcr,
Som hviskas ut ifrån ett klostergaller; Men af en vän,
som bor på samma ort Och af sin vän, en nunna, det
försport. Jag visste allt långt förr än någon annan.»
Härvid från ordet oförtänkt hon kom; Ty då hon anden
drog och såg sig om, Och stolt med fingren knäppte
öfver pannan, En annan qvinna in i talet föll Och,
ännu mera munvig, det behöll.
«Hvad angår kungens brud, jag henne känner
Och hennes mor och hela hennes slägt,
Trots någon här»; hon så begynte käckt.
«Ja, fast jag säger sjelf: de bästa vänner
I verlden voro hennes nåd och jag.
Min man var den som väfde hennes dukar,
De fina, rara af det nya slag,
Som görs i Brabant, som på hof man brukar.
Hoff säger man min, och med kungens lof
Hvar adlig sätesgård han kallar hof.
«Jach», plär han säga, «Jach till hoffs, min jumme,
Och schaffe penge. Se then tuch är nu
Ganz fertig: Lischen, du kan språke du.»
Ja, Gud ske lof, jag är nu ingen dumme!
Jag säger hvad jag tänker utan krus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
