Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Med blixt i handen att dess port bevara,
Då menskan föll och måste fly derur,
Så Sturens enka stod på Stockholms mur,
Med väpnad hand, att Sverges rätt försvara.
Har jag ej känt Christina, äfven jag,
Så väl i sorgens som i glädjens dag?
Jo, re’n som barn jag både henne kände
Och konung Gustaf. Tlask var han och snäll,
Men hon ej mindre. Hör nu, hur det hände
Hos gamle Sten uppå hans gård en qväll!
Som morbror åt hans far, han gossen tagit
Till sig på Stockholms slott. Hvem tänkte då,
Att der en dag sitt hem han skulle få?
Nu hade Sten från styrelsen sig dragit
Och öfverlemnat slottet, jemte den,
Ät konung Hans, ehur’ de straxt igen -
Ty svenska folket aldrig kunde lida
Det danska öfvermod - begynte strida.
Nu, med ett ord, var fred och gästabåd
Hos Sten, som budit både kung och råd.
Det var på landet, och, som barn plä gerna,
Sprang Gustaf med Christina Gyllenstjerna
Och lekte hök och dufva, då för när
En hund de kommo, i en kedja bunden,
Utaf det slag, som blodhund kallas plä’r.
På henne rusar ur sin koja hunden;
I ögonblicket han på kedjan drar,
Då fienden, mer arg, på honom far.
Mött af hans spark, dock gossen ned han kastar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
