Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu till sin kämpes hjelp Christina hastar,
Får i en sten och ärnar besten slå,
Då hjelp af menskor f räls ar begge två.
Ej någondera hunden skadat hade.
Allt detta konung lians i fönstret sett,
Och se’n han barnen upp i salen bedt,
Han Gustaf tog om hufvudet och sade:
«0m du får lefva, blir af dig en man.
Följ mig, så får da ined min son dig öfva.»
«Än jag», föll Kerstin in, «månn’ jag ej kan
Mitt svenska mod emot prins Christiern pröfva?
Han är väl icke värre, hoppas jag,
Än den jag haft att strida med i dag.» -
Var icke det just som en profetia?
De begge passat till ett kungligt par,
Men Gustaf kunde ej till henne fria:
Fast föga äldre, hon hans moster var.
Nå! det som sker är alltid ju det bästa,
Det nemligen, som sker med Herrans råd;
Och Herren säkert gaf hans höga nåd
Det rådet in att Margareta fästa.
Nu, hvilken fröjd fru Ebba har som mor.
Ack! när från all sin egendom hon for,
Och för en lycka höll att kunna gömma
De faderlösa i en klostervrå -
Den arma frun! .-. då kunde hon ej drömma
Att en af dem en krona skulle få.
Men något kungligt satt på Gretchen s näsa,
I hela hennes väsen redan då.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
