Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
Sad’ Kurt ocli trampen upp ocli ned lät gå,
Så ifrig att i tid det färdigt få.
Af eget hufvud satte han dit lammet,
Och tog betalning som för simpel dräll.
Min tyska gubbe är så god som snäll,
Fast litet het; men när han väl fått fram’et,
Och fram det måste, som hans vrede gör,
Är det förbi. Gud vare pris derför!
Emellan oss har aldrig varit illa;
Ty när han vredgas, vet jag tiga stilla.»
«Det vore nog!» den breda gumman skrek, «Men jag
förstår väl hvad din mun kan tysta; Det är en dylik
Mäster Eriks lek, Som gör att stygga barn ej våga
knysta.»
Slikt vid den lillas tal hon sagt förut, Och med sin
bas dess qvint sökt tränga ut; Men folket tyckte om
den snabba strömmen Af ord och ämnen, spridda som i
drömmen. Nu, om vid sista ordet henne slog Samvetet
eller hon blott andan drog, Hon teg och sjelfmant
släppte in den andra, Som hoppades, att icke mer,
af brist På ord, så snöpligt komma af, som sist.
«Godt folk! mitt tal skall ej som hennes vandra,
Jag borde säga skutta, hit och dit, Och plocka här
en smula, der en bit. Jag ärnar ge en hel och full
upplysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
