Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tredje sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Den stolte Carl, då genom Wien hon farit.
Af alla Leo henne mest förtjust:
Ung, liflig, skön, en vari af konst och snille,
Lik en Apollo i de vittras gille,
Han allt omkring sig gjorde gladt och ljust.
Dervid likväl ej hennes andakt glömde,
Hvad den var skyldig åt hans helighet.
Bland sina smycken en relik hon gömde,
Af honom skänkt, och ofta vid den gret.
Djupt under alla tre den bild sig sänkte,
Som hon sig skapt af Sverges kättarkung.
Om än en hjelte, plump likväl och tung
Och rå till kropp och själ hon honom tänkte.
Och när hans brud blef nämnd, hon smålog blott,
Och sade intet. En gång dock de orden
Undföllo henne: Äpplena i norden
Ha färg likväl, och somt är friskt och godt.
Snart förespänd är vagnen; och de fara. Hvarhelst de
komma, står en samlad skara Och, hvad den aldrig
sett, ined häpnad ser: Ett gyllne hus på hjul!
Det nya under, Som om Elie eldspann stigit ner,
Gaf ämne se’n till många sqvallerstunder. Grå vordna
hufvu’n skakades dervid, Med klagan öfver verldens
sista tid.
Vid Erlands port en öfvervåning skjuter Ur väggen
fram sitt öppna glada loft, Der far och farfar njutit
qvällens doft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
