Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tredje sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Han gick, och Märtha sade till sin syster: «0m jag
som tös har kungens följes ven Förtjust, hvem vet,
hvad jag som fröken än Hos kungen sjelf kan göra?
Ja, mig lyster Att se i dag, fast han om dig förut
Hört ryktets loford, om han ej till slut, När han
oss jemför, tör sig fästa heldre Vid min person och
gå förbi den äldre. Jag har väl ej den stolta växt,
som du; Men jag kan ta en min, se på mig nu, Hvars
höghet äfven höjer opp figuren. Se’n fäller jag ett
ord, om icke två, Att låta kungen oförmärkt förstå
Det ömma band, som fäster dig vid Sturen.»
Margreta, som förut vid detta namn Blott rodnat till
en ros, nu som en hamn Så blek sig fann i spegeln,
dit hon trädde, Och skönt, fast enkelt, i en hast
sig klädde, Knappt mindre ödmjuk, än när söndag
är Och till Guds hus hon suckande sig klä’r. Det
trogna fingret alltid bar den ringen, Ifrån hvars
inre cirkel, sedd af ingen, En trollkraft jemt till
hennes hjerta gick, En röst som hviskade: han skall ej
svika, Ej mer sin fästmö än sitt land han glömt. Och
peiiebandet (icke, som hon drömt, Var det förloradt)
knöt hon om det rika, Gullgula håret, tyglande dess
flägt. För öfrigt bar hon himlen i sin drägt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
