Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjerde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Hos dem, som kungen i sitt följe har! Från dem
likväl jag skilde Gustaf genast: Hur han sitt hufvud
bar, deraf allenast Jag kände honom. Hufvudet,
förstå, Skall sådant vara för att bäras så. I ögats
blixt, på linien af hans näsa, På pannans hvalf,
i hakans rika skrud, Som höljer bröstets hvälfning,
kan man läsa Den höga kallelse han fått af Gud.»
Då hon så talte, tycktes själen vilja Sig genom ögonen
ur kroppen skilja, Och hennes armar lyftes som ett
par Af vingar: snart hon sjelf ur fönstret far.
«Ditt kön så gerna blott med ögat dömmer»; Till slut
sin tystnad Axel bryter så. «Dock ärligt äfven jag
bekänna må, Att jag vid Gustafs syn det afstånd
glömmer, Hvarpå från thronen han är född, som
jag. Det satt i denna ställning, dessa drag, Ej blott
en hjelte, men en kung då redan, När han i bonddrägt
ropte svenska män Från berg och dal, att Sverge rädda
än, Och tog det välde straxt, som kröntes sedan.»
Nu kom en löpare med snabba fjät Och bar det budskap,
att hans majestät På Erlands ägor vid en odling
dröjer, Som fäst hans ögon. Lika skön som stor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
