Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjerde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Vid Brännkyrka med mig du, gråhårsman,
Slogs som en yngling; och ditt mod i striden
Vid Bogesund de svenska uppehöll,
Då i sitt blod den ädle Sturen föll. -
Och nu med denna gyllne frukt af friden
Du pryder vägen, der din konung far.
En Eriksgata mera skön ej var.»
«Ja, den är skön och genom dig så vorden,
O store Wasa!» Erland tog igen.
«Ditt verk det är, att frie svenske män
Här kunna möta, på den egna jorden,
Sin egen konung, som är landets far.
Gud och allmogen! - så din lösen var
Då du steg fram att fosterlandet frälsa.
Som odalman, ty odalman jag är,
Fast jag i arf ett sköldemärke bär,
Jag gläds, att på min teg min konung helsa,
Och såsom den mig veta svensk och fri.»
w Ja, pris ske Gud! den tiden är förbi,» Utbrast en
bonde, «då vi måste frukta, Att blott för fienden
vi skulle så, Och såsom ok för plogen sjelfve gå,
Och det vi plöjt med våra tårar fukta.»
«Gud och allmogen! är min lösen än,» Utlät sig Gustaf.
(Ja, tillsammans höra De begge orden än i Svears bygd,
Der dö ej ut den gamla tro och dygd. Franzéns Dikter.
IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
