Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjerde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
Fast månge blinde låtit sig förföra: Detsamma händt
också med riddersman. Jag tror en bonde som en ädling
än.»
«Gud ocli vår konung! skall vår lösen vara,» De alla
med en röst, ett hjerta svara.
Der stod en man, som bet, vid detta rop,
Likt arga hunden, tänderna ihop
Och drog ifrån dem upp den öfra läppen;
Men såsom denne för den lyfta käppen,
Med svansen mellan benen, undanfar,
Han bakom hopen nu sig häpen drar,
Då Gustafs blick, som öfverskådar alla,
Med särskild udd på honom råkar falla.
Den sneda pannan ha vi sett förut:
Också de två spioner, som der vandra,
Ur ena ögonvinkeln till den andra
Och sedan krypa in och titta ut
Bakom den buske ögonbrynen göra,
Som med sin lurf hvarann på näsan röra.
Men till de kindren ej naturligt hör
Det hvita skägg, som hela bröstet höljer,
Dock ej den skälm, som göms derinne, döljer,
Blott mera gammal, mera ryslig gör.
Hans namn är Peder Djup. Det är densamme,
Som vid Alvastra, der han höll sig framme,
Att spana hur hos folket kungen stod,
För lilla gumman dämde talets flod,
T det hans uppsyn hennes häpnad väckte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
