Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjerde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
Med Nils i Småland dig förena nu, Så tänk på
dalallmogen när det gäller: Den hjelp té Engelbrekt,
den hjelper dig.»
«Migv> sade riddarn stolt och reste sig Och öfver
axeln, medan han sig vände Att gå sin väg, en blick
på honom sände. «Jag räds att du ej mera dalkarl
är, An jag är Engelbrekt. Och jag begär Af folk
som du - blott att få bli allena.»
Hur han var misstänkt, Axel nu förstod, Och upp i
pannan steg hans ädla blod Och genomsken den hvita,
höga, rena; Dock med sitt hjertas vittnesbörd
tillfreds, Han trädde upp i löftets sköna krets.
Ifrån dess utsigt re’n försvunne voro
Också de siste, som ined hofvet foro;
Och mången tunga nu det nöjet har
Att, hvad för ögat nyss blott sanning var,
Med tillsatt prydnad fram ur minnet kalla.
Men Flora, hela tiden tyst förut,
Nu göt sin känsla med en suckning ut:
«Den stackars Svante! han är glömd af alla. Månn’ han
till Sverge kommen är ännu Och vet sitt öde? Tänk!
om här, just nu, Han komme fram och mötte Margareta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
