Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
«Hvad du är lycklig!» så, med tåren färdig
Att från det ljusblå ögat falla ner,
Utlät sig Brahe, «lycklig och det värdig!
Jag sjelf så säll mig känner, när jag ser,
Hur glad du går att se på en gång åter
Ditt land, ditt hem, din kung, din mor, din brud.
Dock äfven jag, bör jag ej prisa Gud,
Som, då en moders bortgång jag begråter,
Ger mig en sådan far? Se detta bref:
Se huru faderligt kung Gustaf skref,
Då han mig bjöd till Sverge, till det kära,
Och bröt det ok, jag måst så länge bära.»
Emellertid - likt en, som gäster får, Och, dem till
mötes, fram till porten går, Allt mera glad och
fryntlig, då han vänner, På längre tid ej sedda,
igenkänner - Det kära landet mer och mera fram Med mer
och mer förtrolig uppsyn trädde; Och hvarje blommig
vall och löfvig stam, Liksom de land förr aldrig sett,
dem gladde. Midsommarsolen - ack! vid hennes syn Hvad
glada minnen! - öfver skogens bryn Steg upp att dem
från höga norden helsa.
((Der,» sade Sturen, «på den vackra strand, Som nu
är framme, Wasa steg i land, Då han i riket kom för
att det frälsa. Om N örby, som då höll i Calinar sund
Sin stolta flotta, vetat i den stund,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
