Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Den liibske seglarn dit med hämiiarii lände, Hvad
fångst der var att göra: ack, min vän! Då låge
Sverge under oket än. Men skyddad af den hand, som
honom sände, Han undkom då, som se’n så mången gång,
På hårsmån när, de danska bödlars fång.»
Nu, att på samma jord de landa skulle, Der hjelten
trädde an sin stora ban, Till Stensö udde, på en
gräsrik plan, Dem förde skeppets hurtigt rodda julle.
«Dig,» ropte Svante, se’n han jorden kysst Och stått
en stund i helig andakt tyst, «Dig, store Wasa, näst
min Gud jag prise, Att jag, som svensk, kan stå på
denna strand Och säga: jag har än ett fosterland! Dig
allt mitt lif min tacksamhet bevise, Ej endast min,
men din, du fria folk, Som väntar af mitt namn, att
jag, din tolk Hos landets far, din trohet skall
förklara. De ädle S t ur ar voro folkets män, Det
vill jag vara som min konungs vän. Nu äro båda ett.
Att dem försvara Mot split och uppror, är att bli er
värd, I som mig lemnat, med ert namn, ert svärd. För
riket stridderi I och för nationen, Mot utländskt våld
och inhemskt öfvermod: Så vill jag stå, med kraften af
ert blod, För svenska friheten vid svenska thronen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
