Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
«Hvad det är ljuft att veta sig i hamn!» Skrek Brahe,
som besåg det vackra näset, Och sjönk med vällust i
det friska gräset. «Jag känner mig, som i en moders
famn, Så trygg och säll, ty hafvet är en herre Och,
blir han ond, förfärlig och, hvad värre, Bedräglig
mången gång, en lömsk tyrann, Som, bäst han smilar,
vildsint rasa kan. Men jorden är en mor, som ej
förskjuter Det trogna barn, till hennes barm sig
sluter. Och fosterjorden, från vår barndom kär, Som
egen mor emot en styfmor är. Jag borde styffar sagt,
men jag vill glömma, Att jag en sådan ägt, och tro
mig drömma, Hvar gång jag mins, att jag har kallat
far En som förrädare mot Sverge var.»
Från Calmar farne, kommo de mot qvällen
In i en skog, på ett utaf de ställen,
Man ryser vid, fast man der intet ser,
Som kan förklara fasan, som det ger.
Framför dem gick en man, som böjd mot stafven
På afstånd syntes luta ned åt grafven;
Men årens var ej bördan, som han bar:
En rörlig krambod, Liitke sjelf, det var,
Som Öfverraskad ställer sig och ropar:
«Ack! hvilken lycka att jag träffar er
Och får ert skydd, hvarom jag ödmjukt ber.
Allt hit sig våga Dackens röfvarhopar.
I riden sakta, jag går hurtigt på:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
