Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Dock med det vilkor att mitt namn också Han bära
skall, och heta Henning- Svenske.»
Le måste Erland i sin harm, och gick. Nu, tänkte
Michel, var jag riktigt qvick, Och till de andra
fortfor så: ((Törhända Har ni ej hört om Hennings
käcka strid Med Lyder Fri s m an. Lyckan dock
dervid Emot den tappre råkade sig vända. Häri kom i
landet in med S as ses tropp, Som Liibecks makt åt
S t ur e n s enka lånte. Se’n, då de begge Gustaf
Wasa tjente, Med honom dem hans lycka lyfte opp. Till
Castelholm, att det åt Gustaf vinna Från danska
väldet, Henning skickad var. Då Fri s m an ej fann
möjligt dess försvar, Skrek han från muren ner: «Låt
oss besinna, Hvad folk här fåfängt spills. Vi tu må
slåss, Och slottet tillhör den som rår af oss.» Hur
ståtligt tapper Henning än må vara, Slug är han ej.
Blind för den andras fara, Som för hans list, han
svarade: «välan!» Straxt stodo häst mot häst och man
mot man. Och Lyder slogs «för Danmarks jungfrur alla;»
Men (d sin herres namn» for Henning af. En sådan
fart åt häst och lans han gaf, Att dansken bort vid
första stöten falla. Dock föll han ej. Men efter
väldig kamp Brast Hennings lans, och han af hästen
damp. Hans lösen gjorde !se’n likväl hans jycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
