Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Trots fallet, väg* till Gustafs gunst han fann. Men
ock den lösen, hvarmed Lyder vann, Han nu har lärt
värdera, kan jag tycka.»
Det sade Michel rätt; ty fast derom
Dalin ej nämner, icke Celsius heller,
Dock i en perm, som mig i händren kom,
Hvars vittnesbörd jag tror ej mindre gäller,
Jag läst att Henning, straxt från det han föll.
Blef könets vän och det i heder höll.
«Jag finner nu, hur jag förlorat spelet.
När dansken ropte: för de danska mor!
Jag svara bort: de svenska slåss jag för!
Att jag ej gjorde det, deri låg felet.
Jag kunde ju i tysthet lagt dertill:
Näst kungen! den jag främst dock tjena vill.»
Så för sig sjelf han talte efter striden:
Ej lans, ej fåle honom sedan svek.
Främst i tornering som i bardalek,
Han syntes född i sjelfva riddartiden.
På i belefvenhet och hjeltemod,
I trohet ingen öfver honom stod.
Men nu, fast artig mot de sköna alla, Han på Sophias
skönhet lät sin blick Så ofta och med den förtjusning
falla, Att på hvarann med en betydsam nick De andra
sågo och från mun till öra En hviskning gick, som hon
ej borde höra. Hvad hon ej hörde, så^r hon mellertid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
