Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Oeli rodnade, men fann sig1 straxt dervid, Och för att
slippa nr det sköna qvalet, På Svante S t nr e vände
åter talet, Ocli nämnde,, hur som barn han visat
re’n Den skönhet, som hans själ utvecklat sc’n.
«Ja,» sade riddar Michel, ((ädelmodet Hos
Sture-ätten sitter uti blodet. Dock ej förnöjd med
dessa trohetsrön, Vill konung Gustaf, för att se’n
hans lön Dess mer förhöja, gossen än mer pröfva,
Och honom nu också hans brud beröfva. Han är dock
lyckligare än lians bror, Som blef förskjuten af sin
egen mor. Den arma frun! för hennes modershjerta
Att ej sitt barn erkänna få, hvad smärta!»
«Sitt barn? Hvad säger du? Det lumpna skarn,
Stalldrängen Jöns, var han Christinas barn? Hvem
tror ännu den skamlöst spunna dikten?» Skrek Erland,
som nu tog allt mer i akt, Hvad af den tungan i hans
hus blef sagdt.
<(Kaii skäl och sanning ligga af sig vigten?»
Var Michels svar. «Daljimkarii fick till vän I
Trondhjem sjelfva erkebiskopen; Och en af Xorges
fröknar, af de främsta, Fru In g i er d s vackra
dotter blef hans brud. Och vänner hade han bland de
förnämsta Af Norges herrar. Ja, det kom ett bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
