Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjette sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Hon satt med hjelplös ömhet natt och dag Och såg
dem tyna, sjelf af sorgen svag. Dock hvilken styrka
modershjertat äger! Dem båda i sin famn till slut
hon tog. Der först den mindre, se’n den äldre dog. De
andra, när de vaknade och sågo De döda, som i modrens
sköte lågo: Hvem kan beskrifva deras skräck och
nöd ? Ack! mamma sjelf de trodde vara död; Ty ej,
som vanligt, deras smek hon mötte, Ej såg på dem,
fast de på henne stötte, Ej gaf på deras klagan något
svar. Men deras ångestrop derute hördes. Fångvaktarn
kom: hvad han välkommen var! Hur sprungo de åt dörr’n,
då bommen rördes, De som sig gömde darrande förut Hvar
gång hans nycklar der begynte skramla! Hvad fröjd för
dem, när modren fick till slut Den nåd af Gud. att
sina sinnen samla! Hvad fröjd för henne, att hon dem
behöll, Snart frälst ur häktet, då tyrannen föll.»
«Ar det ej mera, som hon vet berätta?» Så Michel
sporde. ^Kanske torde mitt E å hennes minne med
en fråga lätta: Har hon ej sagt, ja, skrifvit svart
på hvitt, Att alla sina barn C h r i s t i n a miste
?»
«0m jag det gjort,» (i det hon svarte så, Hon
bytte färg) «jag då ej bättre visste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
