Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjette sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Det säkra är, att hon kom hem med tvä Af sina söner,
Nils och denne Svante. Som alla hennes vänner och
bekante Intyga kunna.»
«Har ni ej likväl,»
Tör Michel fort, »förtrott en christen själ, Lik
mycket hvem, att först, då hon var vaknad Utnr sin
svimning till sin bittra saknad, Och från det paret,
som förbleknadt låg, Uppå de andra två, som lefde,
såg, Hon ej dem. begge straxt som sina kände? Nej,
hennes säkra moderliga blick Ifrån den ena sig med
häpnad vände, Ehur’ i växt och anletsdrag och skick
Märkvärdigt lik den gossen, som var borta. Dock mot
de löften N örby henne bar, Af Christiern skrifna,
ibland hvilka var Att hennes fångsel lindra och
förkorta, Hon biföll att ge pojken ut för sin.»
«Det var en yrsel,» föll E e gin a in, »En sorgens
dröm, ett ögonblicks förvirring, Att hon på Svante
såg med häpen stirring, Och skrek: gå från mig,
du, du är ej min! I samma stund sig sansande, hon
tryckte Med dubbel ömhet honom i sin famn, Och att
hon aldrig har förnekt hans namn, Yet hela verlden.
Nästan, som jag tyckte, Höll hon den yngre främst
ibland de två.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
