Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjette sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
"Naturligtvis hon måste låtsa så,»
Invände Michel, «se’n hon ingått bytet.
Den tappre N örby, i Christina kär,
Ej utan hopp, som det berättadt är,
Till henne koin i häktet, och med skrytet
Om eget rike, sträckt från Gottland ut
Kring hela Östersjön, det hopp förente,
Att när kung Gustafs välde, som han mente
Ej kunde länge vara, toge slut,
Han skulle hennes son på thronen sätta.
Dertill var nödigt, det han föreslog,
Att hon med sig två barn till Sverge tog,
Som hennes nämnda, medan hon den rätta
Nils Sture lät bli qvar i Köpenhamn,
Att hemligt fostras under annat namn,
Tills stunden kom, då han på fosterjorden,
En ädel telning af de S t ur ar s stam,
Med deras anspråk kunde träda fram.»
«Hvad bör jag tänka?» inföll vid de orden Den häpne
Henning. ((Skulle ändå han, Den unge, vackre,
ädelt skapte man, Med uppsyn af eri prins, till
krona buren, Som jag i Rostock såg till döden gå,
Hvars slut mig gick till hjertat redan då, I sjelfva
verket varit son af Sturen?»
((Låt ej bedra dig,» sade Erland vred. «Hvem vågar
säga eller endast tänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
