Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjette sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Han for och sade till sig sjelf: «Min sann! Ett
lyckligt infall! ja, det skämtet kan, När jag besinnar
rätt, min lycka göra. Min goda stjerna lyste i den
stund, Jag af Regina s döfva mor fick höra Det dumma
pratet. - Hvad! om någon grund Dertill dock funnes,
som jag kunde visa - Det är ej möjligt. Nej! -
men lika godt! Mot Sturen och hans anhang ryktet
blott Gör samma nytta. Kungen skall det prisa;
Och Michel Svenske kommer opp igen: Häri skall en
plats vid hofvet åter vinna. Jag skall dock tala,
som jag vore vän Af förra tiden, dem i lag som finna
Allt i den nya endast värre bli Igenom mer förhatligt
tyranni.»
Stolt, som till lyckans öppna port han röde, Den väg,
som hofvet for, han sig begaf: Då hästen plötsligt
vek åt skogen af, Ej aktande hans smek mer än hans
vrede. Tjock som han sjelf och liten till figur,
Men af en stark och ihärdig natur, Han öfver stock
och sten och buskar rände. Lik en som hängas skall,
hans herre satt. Dock nu, som ofta förr vid dylik
spratt, Sitt ok så klokt, som envist han bekände;
Ty på en genväg, som. han snart förnam, Han för de
kungliga kom lyckligt fram. Franzéns Dikter. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
